Lille Charlie Trumper vill inget hellre än att hjälpa sin farfar, gatuförsäljaren. Farfadern däremot vill inte att Charlie ska behöva gå i hans fotspår och kämpar för att har råd att ge sitt barnbarn en utbildning. När farfadern dör blir det självklart för Charlie att ta över. Något han har en naturlig fallenhet för och vägen känns utstakad, med drömmar om expansion, fram till att det stora kriget bryter ut. Tids nog tar Charlie värvning och blir i armén bekant med en person som tillsammans med sin familj blir en fiende för livet.
Det här är en bok i sann Jeffrey Archer anda. En familjekrönika med drömmar, framgångar och givetvis motgångar. Gärna med en motpart i form av en person eller familj som skuggar, grusar och hatar. Konflikter som göder intresset och engagemanget för boken. Archer har som jag nämnt gjort en hel del av den här typen och det går inte att säga annat än att han kan sin sak. Risken finns naturligtvis att man som läsare känner igen sig alldeles för mycket men med lite tid emellan böckerna tycker jag inte att det är något egentligt problem. Precis som en bra deckare vet man vad man får och underhålls av det.
Fågelvägen är bra men ändå sämre än hans motsvarande böcker såsom Blodsbröder och Rivalerna (Kain and Abel). Jag tycker att boken är forcerande och går alldeles för hastigt fram. Det är som om Archer har rationaliserat bort karaktärernas känslor vilket givetvis leder till att jag som läsare inte berörs lika mycket. Boken sträcker sig över en för lång tid och då är det som om känslorna inte får plats. Däremot tycker jag att kapitelupplägget är intressant eller rent av lite roligt. Kapitlen utgår nämligen utifrån de olika personernas perspektiv. I flera fall berörs därför en och samma händelse utifrån olika ögon. Risk för att det skulle kunna bli tjatigt men det tycker jag inte. Här har han lyckats.
Sammantaget en underhållande och läsvärd bok men som inte når upp till samma nivå som några av hans andra böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar