Många tidskrifter såsom Runners World har gärna med olika former av träningsprogram. Si och så ska du göra för att klara milen på under X eller halvmaran under Y osv.
Dessa program har aldrig lockat mig. Det har två orsaker. Dels skulle jag känna mig alldeles för bunden. En piska som leder och som inte ger förutsättningar för spontanitet, variation och glädje. För det andra skulle jag rent praktiskt inte klara av att genomföra det.
Jag har ett flertal olika mål med min träning. Det kan ha med antal mil i veckan att göra. Totalt eller i form av löpning. Många gånger styrs det av vad nästa tävling innebär. Träningen anpassas men är aldrig given. Till exempel ligger fokus just nu på Vasaloppet. Det betyder att jag har en grovplanering men att den anpassas otroligt mycket beroende på familjeschemat, jobbet och för all del vädret. Vissa dagar kan vara spikade åt en viss aktivitet men eftersom jag vill träna varje dag blir det ofta att jag kvällen innan får ändra om planen för dagen därpå. Löpningen tisdag morgon gick åt pipan eftersom det var luciafirande på lillgrabbens skola och då fick det istället bli en halvtimmas styrketräning.
Denna sistaminutenanpassning har jag sedan en tid tillbaka vant mig vid och även lärt mig att tycka om. Dessutom börjar jag mer och mer se det som en styrka. Min planering är kanske inte alltid den bästa och om det då en vecka blir mindre löpning och mer styrka så kanske det var meningen.
Huvudtanken jag har är att se vad det finns för möjligheter. Jobbet har sin klara struktur. Ibland ändras den och då gäller det att fundera över hur jag bäst tar tillvara på det. Likadant med familjeschemat. Ibland stängs vissa alternativ och ibland öppnas andra. Allt handlar om att anpassa sig och se möjligheterna.
Jag tror inte på vilodagar. Delvis för att min styrketräning mest innebär att rulla runt på en matta lite halvskönt köra lite bål och lyssna på bok eller pod. Trivsamt, behagligt och lite lagom svettigt. Samtidigt finns det vissa dagar där det helt enkelt inte går att knö in ett träningspass. Och då är det inte mer med det. Den extravilan kanske helt enkelt var meningen.
Denna variation har gjort att jag hittills aldrig har tröttnat på att träna och eftersom kontinuitet är kvalité så är det kanske det som har gjort att jag under en femårsperiod aldrig har varit skadad. I alla fall inte i den mening att jag har tvingats till ett ofrivilligt träningsuppehåll.
Visst har jag haft skavanker och känningar lite här och var. I viss mån har jag det hela tiden. Men trots allt så är det inget som har blivit allvarligt. Givetvis förutsätter jag att jag har haft en god portion tur men samtidigt är det självfallet inte hela sanningen. Oavsett vad som är höna och ägg är jag väldigt nöjd med mitt upplägg.
En rejäl variation som sällan är tvångsstyrd. Nu har jag till och med börjat spela fotboll igen. Oj, vad roligt det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar