Eftersom starten gick redan klockan 0500 var det tidig sänggång som gällde.
I mitt rum andades tre ultralöpare med tunga andetag. Efteråt fick jag veta att ingen av oss sov samtidigt som vi alla trodde att någon av de andra två sov. Stressigt!!! Det är svårt att sova på beställning, framförallt när det finns en anspänning och nervositet som ligger och pyr inom en. Det blev givetvis en del slumrande och när klockan ringde var det inte svårt att kliva upp. Motiverad till tusen gjorde vi oss redo med kaffe och vaselin och kvart i fyra satt vi i bilen på väg mot Sälen. En av de andra Solvikingarna hade den stora vänligheten att köra oss och i mörkret fick vi höra livesändningen av när Jamaica tog guld i korta stafetten. Trippeln för Bolt igen, tredje gången i rad. Tänk att vara bäst och dessutom vara det när det verkligen gäller. Otroligt!
Timingen kunde inte ha varit bättre. Halv fyra var vi på plats i Berga by. Precis lagom för att i lugn och ro lämna ifrån oss våra väskor och dropbags. Skvätta ur och insupa stämningen. Jag kunde inte annat än att le och njuta. Tänk vad häftigt att just jag står just här. Magiskt! En annan lite rolig sak var att Jonas Buud blev intervjuad bara några meter ifrån oss. Hemma hade jag skojat med familjen att jag minsann skulle springa ifrån honom vid starten eller i alla fall ta på honom. Kunde inte motstå tillfället och närmade mig med utsträckt hand (kändes mer genomförbart än att försöka springa ifrån...). Han noterade självklart att någon närmade sig från sidan. Kanske tänkte han att nu kommer någon jag känner? Istället får han syn på en fåne med ett stort flin.... Nåja, fånen blev himla nöjd och Buuds leende sa mig att han inte tog illa vid sig. Nu är det bara Messi kvar..... Hur ska jag ro i land det?
Jonas Buud närmast i blått.
När startskottet går är vi placerade ganska långt bak och jag väntar med att sätta igång klockan tills jag kommer fram till bågen som jag tror är själva starten. Det piper dock inte till så någonstans i mitt undermedvetna noterar jag att det var en gemensam start.
Loppet börjar med en lång backe som i sig inte är jobbig eftersom tempot på grund av allt folk är så lågt. G i Solvikingarna och jag tittar omkring oss och vid ett flertal tillfällen blev vi lite förvånade. Nu är vi inga ultraveteraner men vi är båda seriösa och har gjort allt vi har kunnat för att förbereda oss så bra som möjligt. När vi då exempelvis ser en ung kvinna med enorma hörlurar och en ryggsäck som studsar åt alla håll samtidigt föll så att säga vissa tvivel in....
Tempomässigt var min målsättning att ligga mellan ett 5,30- och ett 6,00-tempo. Till min glädje hade G liknande tankar så vi följdes åt. Eftersom de inledande kilometrarna var långsamma tryckte vi på lite extra efter uppförsbacken och körde därmed om en hel del folk. Efter ett tag tittade vi på våra klockor, insåg att vi låg rätt till och droppade av lite på takten. Mm, den här gången tänkte jag använda mig av min klocka.
Terrängen på Ultravasan är framförallt grusväg. Sen finns inslag av stigar och mängder med spångar (framförallt under första halvan av loppet). Jag är mest förtjust i stigar men under ett sånt här lopp är det naturligtvis väldigt skönt att det är så mycket lättsprungen grusväg. Det blir jobbigt nog ändå! Kontrollerna dök upp med ett jämt intervall på fem kilometer och jag ångrade aldrig att jag varken hade vätskebälte eller rygga. De två första kontrollerna drack jag vatten. Därefter blev det vatten och sportdryck (ofta varm vilket kändes bra) och senare även buljong (mycket god). Fick i mig lite saltgurka och tryckte vid två tillfällen i mig gel (rejält sliskigt). Mot slutet blev det även coca cola och kaffe. Bullarna hade jag förberett mig på men det passade aldrig. Inte heller bananerna eller något av det andra som serverades. Det innebär att jag i princip bara stoppade i mig vätska och med facit i hand tror jag att det fungerade bra.
Egentligen finns det inte så mycket att berätta om löpningen i sig. G släppte efter kanske tre mil. Någonstans i samma veva blev jag orolig av att jag fick ont på yttersidan av höger knä men efter ytterligare några mil försvann det. Innan jag träffade på de som sprang 45 kilometer var det glest om folk och därmed lite jobbigare. Stora delar av andra halvan av loppet tog jag sällskap av en norrman som höll ett bra tempo. I övrigt handlade loppet om smärta. Framförallt andra halvan var jobbig. Benen skrek vid varje steg, axlarna värkte och huvudet föll ner. Märkligt att nacken kan bli så trött.
För att hålla rätt fokus och inte grotta ner mig i det negativa försökte jag som vanligt tänka positivt och det är inte alltid lätt när nedräkningen längs med sträckan uppdateras vid varje kilometer. 77 km blev 76 km blev.....
När nummer 60 visades tänkte jag att det nu minsann bara var 2/3 kvar. När 30 dök upp blev jag på fullaste allvar lättad. Nu är det inte mycket kvar! En rubbad tanke men jag tror att den kom av den enkla anledningen att jag så många gånger har sprungit just 30 kilometer. En sträcka jag vet att jag klarar av.
I övrigt var det en del musik i huvudet och så givetvis familjen. För att inte tala om lilla N. Hur motiverar man sig att fortsätta när det gör ont? När smärtan fortsätter och man vet att det kommer att fortsätta i flera timmar till. Att tänka positivt är givetvis ett sätt. Glada stunder och minnen hjälper men ibland kan det motsatta nästan ha en starkare effekt. Min smärta under Ultravasan var valfri och övergående. Alla har inte det privilegiet. Ofta gick mina tankar till lilla N och det ledde både till att tårarna närmade sig och att en viss ilska tog vid. En ilska som fick mig att stå ut och fortsätta. Vem eller vad är jag om jag inte kan stå ut med lite värk i benen? I just den här tävlingen var hon en stor anledning till att jag inte vek ner mig.
Mot slutet var det en fröjd att se när kilometerskyltarna plötsligt var ensiffriga. Wow! Det är snart slut! Snart, snart får jag stanna och ungefär samtidigt som den tanken dök upp höll jag på att göra just det, stanna. Sjukt vad huvudet kan styra ibland. Apropå stanna så var det en förutsättning för att greppa tag i muggarna med vätska. Att sen komma igång med löpningen igen var fruktansvärt.
För varje minut som jag närmade mig målet funderade jag mer och mer på när jag skulle öka tempot för att krama ur det sista. Tänk om åskådarna runt omkring hade hört den tanken? Tillsammans med vraket som de såg stappla omkring hade det nog lett till ett och annat asgarv. Och ja, även om jag mot slutet inte längre orkade reagera på hejaropen värmde de och betydde jättemycket för mig.
Samtidigt som jag ville öka mot slutet var jag också rädd för att göra det. Skulle mina ben orka? Hur nära var det att mina benmuskler skulle ge upp? Med sju-åtta kilometer kvar orkade jag inte längre bry mig. Vare sig om tider eller muskler. Nu ville jag bara i mål. Och det blev någon form av intervallöpning. Jag ökade verkligen farten men så fort det kom en liten stigning dog jag och så fart igen. Det måste ha sett roligt ut. Med dryga kilometern kvar kikade jag på tiden vilket ledde till att reptilhjärnan släppte greppet om den sista säkerhetsspärren och benen trummade på som om jag inte alls hade varit ute länge. Det fanns en tid att besegra! Den sista backen gjorde inget motsånd och upploppet kommer jag aldrig glömma. Hur kan kroppen mobilisera en sådan urladdning?
Att jag sen inte hann berodde delvis på att min tid inte var korrekt. Jag hade ju startat klockan för sent... En miss som jag i efterhand ser positivt på eftersom den fick mig att tro något. Och den tron fick mina ben att springa med en fart jag inte trodde var möjlig med tanke på vilket tillstånd de var i. Fascinerande!
Känslan att få komma i mål efter en sådan här tävling önskar jag att alla fick uppleva. Så många timmars slit som plötsligt får sin belöning. Känslan är svår att beskriva. Ord jag tänker på är lättnad, glädje, uppgivenhet och till och med sorg. På något sätt är upplevelsen/resan slut och jag vet egentligen inte när den började men nu är den till ända.
Därför är jag extra tacksam mot mig själv. Att jag skriver ner det och kan komma tillbaka. För det här var ett minne för livet och jag vet att det till viss del kommer att falna bort men då kan jag alltid komma tillbaka hit.
Och minnas.
En fantastisk prestation, du är grym!!
SvaraRaderaNio mil applåder!
SvaraRadera//Stefan