Om den blinda flickan Marie-Laure och hennes påhittiga pappa under andra världskriget. Om den lika påhittige och föräldralöse Werner. Hon tvingas fly från Paris. Han tvingas in i nazismens ideologi.
Om mod, godhet, omtänksamhet och kärlek. Om svek, ångest och girighet.
Om radion.
Det här är en väldigt speciell bok. De 600 sidorna går relativt fort tack vare de korta kapitlen. Det är tidsmässigt ett hoppande berättande och inte i syfte att göra det spännande utan för att skapa en känsla. Och det är just det som är det speciella med den här boken. Känslan. Den är egentligen varken spännande eller rolig men är vacker, varm och fångar. Berör.
Ganska snart fick boken mig att tänka på Boktjuven. Samma tid och sorglighet. För även om den inte får tårarna att rinna så är det som om det ligger ett täcke av sorg över den. Allt vi människor inte kan påverka. Vetskapen om vad som är rätt och orätt men att ändå inte kunna ta de beslut man borde. Viljan men oförmågan. Rädslan!
Det är som om boken har ett djup och en själ som man bara kan läsa sig till. Jag känner i alla fall att jag inte klarar av att förmedla den på ett tillfredsställande sätt.
Utan tvekan är Ljuset vi inte ser en berättelse som stannar och förmodligen kommer finnas kvar länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar