Harry lever ett bra liv som familjeförsörjare. Frun är hemma med barnet och livet är lyckligt. Av någon outgrundlig anledning förstör han detta genom att vara otrogen och plötsligt rämnar tillvaron. Frun reser bort och arbetarpappan får ändra om sitt liv till hemmapappa. Jobbet går inte lika bra och det där med barnuppfostran är något nytt.
Jag tycker att det här är en märklig bok. På sätt och vis tar den upp en hel del intressanta frågor. Förhållanden, barnuppfostran och värderingar. Och ändå inte. Boken känns ytlig. Det händer en hel del i den som borde generera engagemang och känslor men djupet saknas fullständigt. Jag är osäker på om det beror på att Parsons forcerar fram eller om det är för att han försöker skriva komiskt men jag fastnar hur som helst inte. Dessutom är jag kanske lite extra kritisk till huvudpersonen eftersom det är så mycket jag inte håller med om. Jag har ju en klar uppfattning i det här ämnet som småbarnspappa och högstadielärare....
Det finns egentligen bara en sak jag tar med mig från den här boken och det är Harrys tankar och reflektioner om sin egen far. Pappan. Förebilden. Mallen. Behovet att vilja glädja honom. Hur djupt rotat det faktiskt är. Även det där med att berömma och visa andra personer uppskattning. Varför är det så svårt? För en själv är det självklart. Vad man uppskattar hos andra. Men att förmedla är något annat. Kanske framförallt till dem som står en närmast. Man får ju aldrig hamna i den situationen att man känner att tiden rann iväg. Att det självklara aldrig blev sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar