Ett blött Borås ultra marathon

Som väntat vaknade jag alldeles för tidigt. Klockan visade cirka halv fem och jag försökte ligga kvar och slumra lite utan större framgång. Jag klev upp en timma senare för att ordna med det sista. En lustig känsla infann sig när jag skulle smörja in väl valda delar av kroppen med vaselin. Hur många gånger har jag gjort det innan löpning? Många! Men den här gången kändes det annorlunda. Det var som om jag genomförde någon religiös rit. Som om det inte var vaselin utan någon hennafärg och där syftet inte var löpning utan istället en förberedelse inför något annat. Märklig, lite häftig känsla som snuddade på det kusliga. Jag undrar varför? Var det ett års förberedelser som tog sig detta mentala uttryck?

Planen var att bror skulle hämta klockan sju (givetvis punktlig, hade aldrig förväntat mig något annat) och att familjen skulle komma lagom till starten klockan åtta. Därför kikade jag in för att väcka pojkarna och för att säga hej då, innan jag gav mig ut till den väntande bilen. Jag vet inte om min äldste inte hade fått all information eller om han var tillfälligt morgonförvirrad men när jag tittade in och sa att jag sticker nu, fick jag en blick och en fullständigt underbar kommentar, "ska du springa till Skatås?" Jag kunde inte annat än att brista ut i skratt eftersom han inte verkade förvånad. Till saken hör att pojken är extremt intresserad av siffror och har bra koll på hur långt 87 km är, ändå var det som att det inte var helt otänkbart för honom att hans något tokiga pappa skulle kunna få för sig att som uppvärmning springa till starten. Samtidigt så log han när han senare sa att, "då kan det ju bli 100 km på en dag." 

Så skönt det var när starten äntligen gick. Det är jobbigt att vänta, jobbigt att förbereda sig i det oändliga.

Vi var några Solvikingar på plats och det kändes naturligt att kampera med G eftersom vi ligger på ungefär samma nivå. Nervositeten märktes på oss alla eftersom det kacklades friskt i början av loppet. Tidigt blev vi varse om att det var helvetiskt blött och gyttjigt i skogen. Det var inget jag lade någon större vikt och energi vid, istället var det mer som ett konstaterande och jag tänkte att det var skönt att jag hade koll på stigarna eftersom jag visste ungefär var jag skulle trippa och sätta fötterna. Därför blev jag extremt förvånande när underlaget och centrifugalkraften spelade mig ett spratt och jag plötsligt med hela sidan låg ner i gyttjan. Herre gud vilken början!

Länge försökte vi undvika alla pölar men det skulle visa sig att det inte var någon större idé. Jag är tacksam för att jag hade med ett antal extrastrumpor som min lilla "crew" kunde förse mig med vid lämpliga kontroller. 

Det visade sig att G och jag hade lite olika planer för hur vi skulle genomföra loppet. Hans var schemalagda promenader efter en viss tid. Min var att enbart gå vid uppförsbackarna. För övrigt är det verkligen en definitionsfråga, det där med vad som är en uppförsbacke. Jag kan tala om att längd, lutning, terräng och trötthet har en viss påverkan på vad man anser vare en uppförsbacke. 

Efter drygt 2 mils löpning skildes G och jag åt men innan dess bjöd han omedvetet på en underbar delikatess. Han är britt och talar mycket bra svenska men ibland, som han själv säger, kan det bli lite fel. Hursomhelst, precis innan vi skiljs åt springer vi ikapp två andra herrar och som brukligt hälsar vi och småpratar lite. Efter ett tag säger G, "ja just det, nu känner jag igen dig. Det är dig jag brukar springa förbi." Vi andra tre börjar onekligen asgarva eftersom det låter som om G kör med stenhård psykning 2 mil in i loppet. Om det nu stämmer så var det inte psykning. G menade att de brukar mötas på joggingturer i stan;)

Det blev mycket ensamlöpning den här dagen. Mentalt viktigt när jag sprang ikapp och förbi andra. Huvudet ville spöka ibland och jag ansträngde mig för att tänka positivt. Mycket fokus på terrängen naturligtvis och mycket fokus på nästa kontroll där jag visste att familjen var. Det går inte att värdesätta den hjälpen jag fick. Påfyllning av vatten, byte av kläder och framförallt stöttningen. Glädjen av att få se dem, glädjen från dem och alla deras stöttande ord. Att få höra "pappa kommer", att ha grabbarna och brorsonen springandes bredvid, fick mig efter halva loppet och vid varje tillfälle därefter att nästan ta till tårar. Jag antar att tröttheten tillsammans med betydelsen av deras närvaro gjorde mig så känslosam. Faktum är att till och med nu i skrivandets stund, när jag tänker tillbaka på det, kommer klumpen och jag varken kan eller vill hålla tillbaka tårarna. 

Jag såg hela tiden fram emot att få träffa dem igen. Det var det som fick  mig att fortsätta mala på. 

För trött var jag. Och faktum är att tröttheten förvånade mig eftersom den inföll på ett så märkligt sätt. Jag blev inte tröttare ju längre loppet led, istället var det terrängen som avgjorde. Jag befann mig i ett rejält mörker många gånger i skogen. När stigarna inte var löpbara. När allt mitt fokus och uppenbarligen all min energi gick åt att sätta fötterna rätt för att inte stuka något. Då blev mina ben otäckt tunga. Därför var det så häftigt att så fort terrängen blev snällare piggnade benen till och jag kunde mala på i ett högre tempo. Lustigt också hur jobbigt det är att komma igång med benen igen efter att ha gått upp för en backe. Det är inte populärt att börja springa igen men det tar inte många meter innan man har besegrat den tröskeln.

Apropå energi så var även det ett kapitel i sig. Vätskemässigt hade jag förberett med vatten, resorb sport, buljong och en Mer (apelsin). Precis innan start bad jag min bror att köpa med sig en coca cola. Jag tänkte att förutom allt socker kunde koffeinet vara ett välkommet tillskott. "Matmässigt" hade jag med mig några "bars", snickers, chips, bananer, godis, ett äpple, mackor och ugnsstekt kyckling. Planen var inte att äta allt detta utan att ha alternativ. Det lustiga var egentligen två saker. Efter ett tag blev jag något illamående. Jag var varken intresserad av vare sig fast eller flytande föda. Men när jag väl drack ville jag bara ha mer. Coca colan sparade jag till slutet och om det var något som verkligen gjorde skillnad så var det den. Kunskap att ha med sig i framtiden. Överhuvudtaget är det flytande som är lättast att få sig. Förmodligen är även maten rejält viktig när man är ute så här länge, men någon vidare aptit hade jag verkligen inte. 

Jag måste även skriva ner lite om smärtan och den mentala kampen. Tidigt fick jag kramper i magen, framförallt i nedförsbackarna. Inget allvarligt men lite besvärande. Det kändes som om de gick hand i hand med vätskeintaget men avtog snart nog. Nästa besvär var att jag ganska långt in i loppet kände av ett påbörjande skav. Först på insidan av låren, sedan även mot de mer ädlare delarna. Det intressanta här var att jag försökte intala mig själv att det var en himla tur att det inte var någon muskel som strejkade. Ett skav är ändå bara ett skav. Det är bara att bita ihop medan en krampande vad kan ställa till det på ett helt annat sätt. Och jag undrar om det inte var så att mitt huvud gjorde ett riktigt bra jobb. Skavet "bleknade" och uppenbarade sig igen först efteråt i duschen. För övrigt det värsta skav jag någonsin har varit med om. 

Det sista bekymret var vänster hålfot. Alla rötter och stenar blev tillslut för mycket. Jag landar ofta med mitten av foten på dessa hårdheter och mot slutet hade hålfoten fått nog. Ömmande och nästan krampande skrek den till om jag fortsatte att sätta ner foten mot något hårt. Problemet avtog så fort jag landade på något mjukare.

Sammantaget kom jag alltså lindrigt undan. Det mesta gick min väg trots regn och gyttja. Och känslan av att se målet med några hundra meter kvar går inte att beskriva. Det är extremt tillfredsställande att besegra ett hinder, att kämpa och slita och slutligen nå sitt mål. 

  

Då går det att acceptera att kroppen är så mörbultad att det inte går att sova efteråt.