Vi sockerknarkar våra barn så fort vi kan. Det går ju inte att mysa eller ha trevligt utan ett konstant intag av sött. De ska ska ha presenter och priser i tid och otid och jag känner mig återigen som en gammal gubbe med förlegade ideal. Jag håller helt enkelt inte med.
Medaljskörden ovan är ungarnas. Nej, de är inte 18 och 16 år. De har framförallt fått dem i samband med tävlingar och cuper. Men även för en avslutad träningssäsong, fotbollsskolan och nu senast igår, efter att ha avslutat första klass i skolan. Vad kommer härnäst? En medalj efter att ha dukat undan efter sig hemma? För att ha städat sitt rum? För att ha tagit sig till skolan bärandes på sin egna ryggsäck?
Nu raljerar jag lite men jag undrar på fullaste allvar vad det är vi sysslar med. Varför i hela helvete ska ungarna få medaljer, glass och andra belöningar så fort de medverkat i något? Vad är grejen med att ha avslutat en träningssäsong, eller ett skolår? Ska vi dra det ett steg längre kan man ju undra varför alla barn får en medalj så fort de har medverkat i en cup?
Jag tror att detta är helt fel. Ja, jag vet att de blir glada men jag tror inte att de mentalt går under om de inte får en medalj vareviga gång de är med på något. Hur vore det om de faktiskt fick sträva efter en belöning? Om den inte kom per automatik? Om de faktiskt var tvungna att anstränga sig och nå ett mål? Att komma på pallplats och känna den äkta glädjen och belöningen för något de faktiskt ha presterat? Det, tror jag har en funktion. Det skulle få dem att vilja utvecklas. Och jag är övertygad om att de har roligt på vägen ändå. Jag tror även att det finns ett värde i att få se att andra får men inte jag. Jag tror att det finns ett värde i att inte skapa en belöningsinflation.
Samhällets totala avsaknad av uppfostran tror jag leder till att vi skapar små monster. Detta är ingen stor bidragande faktor men nog är jag övertygad om att den har betydelse. Ungarna vänjer sig vid att få beröm hela tiden. Hur vänjer de sig vid det? De är ju inte dummare än att de förstår att de inte har gjort något märkvärdigt. Eller? Väldigt många barn mår mycket dåligt mentalt. Det ser jag på jobbet alldeles för ofta. Kan detta ha en del med saken att göra? Allt beröm de alltid har fått gör att de inte tar till sig av det beröm som faktiskt har betydelse. Dessutom är de ju totalt främmande för motsatsen. Får de höra kritik är det att gå hem till mamma och gråta och det mörka molnet kräkning stormar genast upp på himlen.
Ett exempel på vad det är vi skapar är när jag som lärare ska sätta ett betyg för första gången på en elev. Hela vägen, hemma och de första fem åren i skolan har de inte fått höra annat än beröm. Det är viktigt att pusha och boosta ungarna. Absolut! De kommer till mig och anser sig vara guds gåva till samhället. Självklart känner de så. De har aldrig fått höra annat oavsett om de har presterat eller inte. Det betyder att de kommer till mig. Kan inte ett skit och gör inte ett skit och blir chockade över betyget de får. Barnen förstår ingenting och föräldrarna ännu mindre.
Hur vore det med lite ärlighet? Självklart ska det berömmas och belönas men jag menar att det ska ske när det finns anledning till det. Jag tror även att det är viktigt att vara tydlig när något inte är bra. Trots allt är det så vårt samhälle fungerar och jag tycker inte att det är speciellt hyggligt att skapa en drömvärld som en dag sprängs i småbitar när verkligheten knackar på dörren.
Huvudfrågan måste ju ändå vara att förbereda barnen för vuxenlivet och jag ligger långt efter mina barn i medaljskörden trots att jag är 30 år äldre. Å andra sidan har jag lärt mig att man måste kämpa för att nå ett mål och inte bussa mamma och pappa den som inte berömmer och belönar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar