För någon månad sedan läste jag ett urdrag taget från den här boken, Löparens hjärta. Markus Torgeby var för mig ett nytt namn och jag fastnade med en gång. Ilade iväg till bibliotekets hemsida och reserverade med en gång.
Sen väntade jag och väntade. Blev nästan lite stressad över att den aldrig kom eftersom jag tänkte att boken kunde vara en perfekt uppladdning inför BUM 87. Så häromdagen...
Markus Torgeby älskar att springa. Framförallt i barndomen när han kunde reta de stora killarna och känna adrenalinet av att bli jagad. Hans mor får tidigt sjukdomen MS och han är tydlig med att han är en orolig själ och att botemedlet till viss del är löpningen. Och snabb var han. Att som tioåring springa milen på 44 minuter är fantastiskt. Så småningom börjar han träna i en friidrottsklubb och utvecklas allt mer. Han får dock inte till det på tävling där det alltid verkar låsa sig. Åren går och den inre oron består. Vid 20 års ålder beslutar han sig därför att bosätta sig i skogen. För att som han själv uttrycker det hitta sin väg eller riktning.
Förutom de fyra åren i skogen är han även nere i Tanzania i ett halvår för att bli en bättre löpare. Ett kapitel i boken som är mycket intressant.
Torgeby är ute efter enkelheten i tillvaron och i början av boken har han ett citat som jag den senaste tiden har funderat en hel del över:
"Det kommer en tid, när människorna är galna, och om de möter någon som inte är galen, vänder de sig mot honom och säger: Du är galen, eftersom han inte är som de."
En visdom som förmodligen alltid har varit gällande, och som verkligen är aktuell idag...
Även boken har en viss enkelhet över sig. Den är inte målande eller speciellt beskrivande. Han driver på i berättandet och visst är det så att jag ibland känner att jag hade velat veta mer om känslor och konflikter som uppkommer men det gör samtidigt inte så mycket eftersom boken är så otroligt bra, intressant och inspirerande ändå. Han har även en ärlighet i sitt berättande som är extremt sympatiskt. Till exempel lägger han fokus på både hur bra han mår av ensamheten i skogen men även rädslan över att vara själv. Ibland inbillar han sig en närvaro som jag är övertygad om att vi alla hade gjort i samma situation och jag uppskattar verkligen att han vågar skriva om detta i boken. Jag tror att många hade låtit bli.
Man brukar säga att vårt beteende i samhället alltid utmynnar i reaktioner. Vår stressade och datoriserade värld leder per automatik till en reaktion och vi blir fler och fler som vill tillbaka till något grundläggande. En harmoni som är svår att få idag. Många behöver klippa bandet. Kanske inte i form av att bosätta sig i skogen men genom att på sitt egna lilla sätt koppla ur. Genom att löpa, vandra, läsa, sticka eller vad det nu kan vara. Vilket verktyg man använder sig av tror jag är mindre viktigt. Däremot att ge sig själv tid till att ladda batterierna, det tror jag är avgörande för att skapa sig en grundläggande hälsa. Kan man sedan även få med den fysiska biten har man nått långt.
Detta är en otroligt bra bok om en märklig och annorlunda människa. Eller om han bara är en människa som känner precis som alla andra, fast starkare?
Jag måste avsluta med ytterligare ett citat. Ett citat som sammanfattar boken på ett bra sätt och sätter fingret på en känsla som har smugit sig på mig de senaste åren och som verkligen har blivit starkare, klarare och mer och mer övertygande.
"Vems tankar är det jag går runt med om jag aldrig hinner tänka efter? Om jag aldrig ser på mitt liv utifrån, om det aldrig är tyst?
Inte är det mina i varje fall."
Nu jäklar är jag mentalt redo för BUM 87 :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar