Jag är så extremt nöjd och glad över orienteringen. Det är kul, nyttigt och mysigt när hela familjen är iväg och jag får även för egen del ut väldigt mycket av den.
Kartläsandet har verkligen utvecklats. Från att ha sprungit för långt och i största allmänhet känt mig osäker tar jag det nu lugnare och springer rätt i princip hela tiden. Det är en underbar känsla att utgå ifrån kartan, skutta fram igenom terrängen och helt plötsligt hitta det jag har tänkt mig. Plötsligt står den bara där, tornet.
Och då även kontrollen.
Ibland vet jag att jag är på rätt ställe utan att hitta den lilla tunna diskreta kontrollen. Då smyger sig tvivlet på ända tills blicken hamnar rätt. För det gäller att ha hökögon eftersom kontrollerna ibland kan vara så gott som osynliga om man inte närmar sig dem från rätt håll. Häromdagen hade jag inte hela kartan med mig utan enbart ett kort i telefonen på en utvald del. Efter avslutad tur, nöjd och lycklig med fyra nya kontroller i bagaget studsade jag hem. Dagen därpå insåg jag att jag hade sprungit förbi en femte kontroll med en meter till godo utan att ha sett den. Utan kartan visste jag inte att den fanns där vid stigkorsningen och då såg jag den inte heller. Och det är nog lite det som är tjusningen. Det räcker inte att vara i närheten. Du måste vara på exakt rätt ställe och du måste veta om det. Vid det här laget har vi plockat 40 stycken kontroller och inte en enda gång har vi upptäckt någon på avstånd.
Det är enormt stimulerande att få vara ute i naturen och förutom den motion och harmoni naturen ger få gnugga geniknölarna lite. Även att få avvika ifrån de bekanta stigarna och upptäcka skogen på riktigt är härligt. Jag har till exempel sprungit förbi Blacktjärn mängder med gånger men aldrig någonsin befunnit mig ovanför den och få uppleva denna fantastiska utsikt.
Blacktjärn
Även andra tecken i naturen börjar intressera mig allt mer. Rådjursspillning i alla ära, den känner jag igen men den här högen måste väl ändå vara farfar vildsvin?
Och jag antar att även detta är hans verk?
Även ur ett träningsperspektiv kan jag se flera fördelar. All mjuk terräng, höga knän och klättring suger gott i låren. Men förutom det är de här turerna riktigt skonsamma eftersom tempot i sin helhet blir lågt. Det är ok att stanna till och titta på kartan. Det är ok att promenera omkring för att hitta rätt. Jag får mina kilometer men det blir ännu mer i form av en upplevelse och därför känner jag mig i efterhand inte sliten.
Det känns lite som en riktigt bra bok. Har jag upplevt eller läst något bra vill jag pracka på alla andra samma härliga upplevelse.
Så ut och orientera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar