Jag har ökat min löpdos ganska rejält och till min glädje har jag inte känt av några egentliga problem. Orken har funnits och musklerna har inte sagt ifrån. Däremot har mina knän spökat lite de senaste veckorna. Det har varit lite märkligt eftersom jag vissa pass inte har känt något alls medan jag andra tydligt har märkt av problemet. Det har varit vid långpassen som det har märkts av allra tydligast. Är det så att ligament och annat inte riktigt har hängt med? Har det med skoval att göra? (använder ett par med lite mer dämpning vid långpassen). Ett annat löpsteg?
Hursomhelst gjorde mina knän, en förkylning och en renovering hemma att jag efter söndagens långpass vilade helt och hållet inför dagens Finallopp. Kändes märkligt men samtidigt skönt att ha så många skäl till att inte träna.
Fastande mage, två koppar kaffe och så hopp upp på cykeln för en lugn färd till Skatås. Starttiden var satt till 1120. 10 km skulle avverkas och jag kände mig ytterst osäker på hur det skulle gå. Knäna var jag inte orolig för men frågan var hur mycket förkylningen skulle påverka. Vid ett friskt tillstånd hade jag haft under 40 minuter som mål men nu kände jag att det kunde vara dumt. Samtidigt vore det vansinne att inte försöka. Så fungerar jag...
I början av loppet letade jag efter någon att hålla tempo med. Fick dock aldrig kontakt med någon speciell. Hamnade i ingenmansland lite för ofta. Jag flåsade på ganska ordentligt men det var ju inte annat att vänta om jag skulle klara 40 minuter. Efter cirka tre kilometer smög sig de negativa tankarna på. Du är och har varit förkyld - det är jobbigt!!!
Jag kan inte säga hur mycket det egentligen påverkade mig fysiskt men mentalt var det jobbigt. Jag hade en ursäkt, en ursäkt för att det var jobbigt och därmed ett legitimt skäl till en eventuell sämre tid. Aldrig tidigare har jag fått brottas så stor del av ett lopp med så många negativa tankar. Pust! I princip hela loppet var av den här jobbiga karaktären. Således sprang jag omkring och var missnöjd. Jag tappade i backarna.... Fan! Det gör jag ju aldrig. Är det något jag normalt gör så är det att spöa mina konkurrenter i just backarna. Men inte idag. Idag kändes det vid ett flertal tillfällen som om jag trampade i luften och min löpning kändes ryckig. Ibland fart ibland stiltje. Mina lår var inte mina vänner idag. Med några hundra meter kvar försökte jag pinna på lite. Det gick väl sådär. Målgången var en befrielse och tiden förvånande. Lite drygt 40 minuter...
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska reagera på det. Tidsmässigt måste jag vara nöjd även om jag med bara några sekunder hade kunnat komma under 40. Upplevelsen var inte roligt och med ett öga på pulsklockan i efterhand förstår jag varför. Snittpulsen var ungefär tio slag högre än vad jag någonsin har haft förut och det är inte direkt att jag har finlirat tidigare.
Jag vill inte skylla på förkylningen men visst blir jag nyfiken på hur det hade känt och vad det hade blivit för tid om jag hade varit helt kurant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar