Hundarna i Riga, Villospår, Den femte kvinnan, Den vita lejoninnan. Oj, vad jag plöjde. Minns att jag tyckte att de var otroligt spännande och bra. Minns även var och när jag läste min första, Mannen som log. Det var i Spanien, på träningsläger och jag var sjuk. Hög feber och en jättebehov av att få fortsätta läsa. Härligt! Blir lite sugen på att läsa om någon av dem för att se om jag än idag skulle tycka lika mycket om dem eller om min smak har förändrats med åren och antalet lästa böcker? Vi får se hur det blir med det.
I Den orolige mannen får Linda, Kurts dotter barn med en finansman. Dennes föräldrar försvinner och Wallander försöker ta reda på vad som har hänt dem. Sökandet leder honom till det kalla kriget och Sveriges relation till framförallt vår stora granne i öst.
Genast känner jag igen mig i min vilja att forcera. Framåt och snabbt. Jag tror att det i mångt och mycket beror på Mankells sätt att skriva. Det är inte så att det är våldsamt spännande till en början. Istället tror jag att det handlar om att han byter miljöer förhållandevis fort. Han fastnar inte i en massa beskrivningar utan ger intrycket av att vilja ta sig framåt för att komma till kärnan i boken. Luddig beskrivning men jag kan tyvärr inte uttrycka det på ett vettigare sätt.
Spänningen ligger på en ok nivå boken igenom. Förutom den är det två områden som gör boken bra. Nummer ett är det kalla kriget. Jag tycker att det är oerhört intressant och kanske extra aktuellt med tanke på hur politiken ser ut i Sverige idag. Är Ryssland ett hot? Hur stort och vad kan vi göra åt saken? Min uppfattning är att det är en löjeväckande tanke att kasta in pengar i ett försvar som inte har möjlighet att stå emot mycket mer än småsten. Dessutom är jag naiv nog och tror inte på att vi är utsatta för någon som helst fara.
Den andra saken som är intressant är att Mankell lägger stor vikt vid Wallanders ålder. Hur han ser tillbaka på det som har varit och framförallt hur han ser på sin framtid. Hur mycket är ens hälsa värd? Själv är han diabetiker och drabbas av tillfälliga minnesförluster med jämna mellanrum. Läskigt! Vilken kvalité vill man ha på sitt liv efter de 60? Planer, sysselsättning och värderingar?
Det här är frågor som jag själv faktiskt har funderat en hel del kring. Jag tror att det till stor del beror på att mina föräldrar, svärföräldrar och en del kollegor, kort och gott människor i min närhet, är i den åldern. När jag ser på dem så väcks onekligen en hel del tankar och åsikter. Det är som vanligt lätt att kritisera men jag tror att det är viktigt att försöka sig på att förstå deras situation. Att plötsligt få en massa tid till sig själv, gå ner i tempo och umgänge påverkar en. Jag känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men nöjer mig med att konstatera att det jag för egen del hittills har kommit fram till är följande:
- Hälsan är nyckeln.
- Sysselsättning likaså.
- Umgänget med många olika åldergrupper.
- Vara öppen och inte stänga in sig i gnäll och det var bättre förr mentaliteten.
Jag ser faktiskt fram emot att en dag bli pensionär ( ca 30 år kvar :). Har en hel del tankar och planer för hur jag skulle vilja ha det. Å andra sidan har jag en hel del tankar och idéer om den närmaste framtiden också och utmaningen är väl ändå i första hand att leva i nuet. Det måste vara det viktigaste! Fånga alla härliga ögonblick med barnen. Ha vett att njuta av dem här och nu. För glömmer, det gör vi och lycka är en färskvara det är inget man kan längta tillbaka till eller hoppas på i framtiden. Men planer kan vara gott att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar