I Guillous fjärde bok om det stora århundradet är det den äldste av bröderna, Lauritz, som står i fokus. Andra världskriget är i full gång och tyskarnas framgångar tas väl emot av honom. Han ser Hitler som en pajas men hjärtat stöder ändå Tyskland av ett flertal olika skäl. De flesta i hans familj är dock av en annan åsikt och hoppas på att Tyskland ska förlora. En del av dem arbetar dessutom aktivt för att se till att det ska bli så.
Som alltid är jag väldigt förtjust i tiden boken utspelar sig. Det är något magiskt med andra världskriget. Det finns så mycket med det som är så intressant, så obegripligt och så fruktansvärt. Ett stort plus med den här boken är att Lauritz sympatiserar med tyskarna. Det blir i och med detta en annan vinkel på skildringen, en som balanserar upp alla andra beskrivningar.
Dessa positiva bitar med boken räcker långt och Guillou är alltid Guillou. Jag ser fram emot nästa bok också även om det finns en hel del saker som jag inte är lika förtjust i.
Till att börja med tycker jag att Guillou håller berättelsen utanför kriget alldeles för mycket. Jag hade velat att karaktärerna på något vis hade varit med mer i händelsernas centrum. Visserligen är det kanske rimligt att han har valt att göra som han har, eftersom Sverige ändå försökte stå utanför kriget så gott vi kunde, men det blir lite märkligt och väl passivt när det finns så många intressanta händelser att beröra. Nu blir kriget istället något som finns i bakgrunden av berättelsen hela tiden och inte så mycket mer. Till exempel anser jag att det fanns ett guldläge att dyka in i kriget i och med Lauritz son Harald som är SS-officer, men inte. Å andra sidan lämnar han en intressant cliffhanger på slutet.
Att Guillou återigen ska vältra sig i överklassnobberi var i sig ingen överraskning men det är något jag allt mer har svårt för. Varför är det så viktigt för honom? Jag tycker helt enkelt att det börjar bli tjatigt med vin, lyx, bestämmelser och regler vid middagar och så vidare. Det är ju inte så att han inte har tagit upp allt detta tidigare. Både i den här boken, den här bokserien och i princip alla andra böcker han har skrivit.
Oavsett så kommer jag med intresse läsa även nästa del. Förrätten är avklarad, nu är smaklökarna inställda på Ken Folletts Evighetens rand.
För övrigt måste jag ge pluspoäng för titeln på boken. Det är inte ofta en titel är så slagkraftig som här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar