Våra krav på effektivitet och smidighet har tagit oss långt. Vi är nog alla tacksamma för att människan med sin nyfikenhet har underlättat sin tillvaro via olika hjälpmedel. Det är skönt att kunna lägga sin tid på mindre jobbiga ting men när går det till överdrift? När blir vår strävan efter att förhindra motgångar ett bekymmer för oss, ett problem? Jag är orolig för att vi skapar ett samhälle som för oss rakt ut i en ravin. Jag har nämnt det förut och jag gör det igen. Känner mig allt oftare som en grinig gammal gubbe med föråldriga värderingar.
I min värld krävs det nämligen en viss ansträngning och avsevärt med tid för att nå ett mål.
Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig gå?
Hur mycket tid och ansträngning lägger ett barn på att lära sig läsa, klockan, spela fotboll osv?
Det går dessutom inte med en gång och är inte direkt obesvärligt. Skrapsår, frustration och irritation. Men ändå upp på hästen igen om man vill lära sig. Någon kanske till och med har problem av olika slag som gör att denne får lägga ännu mera tid på att lära sig.
Och detta gäller allt, till och med datorspelet. Vill jag nå nästa nivå så övar jag tills jag klarar det.
Öva och kämpa. Det får ta den tid det tar men tid tar det. Ibland går det lättare i bland svårare, mycket beroende på mina förutsättningar. Men en saker är säkert. Vill jag bli bra på att spela fotboll så är det precis det jag måste göra. Vill jag lära mig att läsa bra så är det läsa jag måste göra.
I min värld finns det inga genvägar för vissa grundläggande färdigheter och kunskaper. Givetvis bör inlärningen anpassas. Barnet ska kanske inte få öva på en herrcykel eller en Tolstoj men likväl är det läsa och cykla du behöver göra om det är det du vill lära dig.
Jag tycker att jag allt oftare möts av ett annat tänk. Genvägar söks och motgångar bemöts inte. Är någonting jobbigt så ska det underlättas. Var tusan kommer detta ifrån?????? Är det våra teknologiska framsteg och därmed vår bekvämlighet som fördärvar våra värderingar?
Alldeles för många barn i min närhet är alldeles för dåliga på vissa grundläggande saker. De kan knappt klockan, kan knappt läsa eller skriva tydligt trots att de uppnått en ålder där dessa kunskaper borde vara självklara. Har en motorik som får mig att ramla baklänges.
Jag vill inte ens räkna upp hur många elever jag har som inte är i närheten av att ligga på den nivån de hade kunnat. De vill inte och orkar inte. Målen finns men inte ansträngningen. Det ska komma gratis eller så enkelt som möjligt och gör det inte det så får det kvitta, eller så ringer mamma och pappa ett samtal så löser det sig ändå.
Min slutsats är att oerhört många gånger hör bristande kunskaper ihop med en ovilja att kämpa. Och det har blivit så för att vi hela tiden ska underlätta för den som har det svårt. Kunskap kommer inte gratis och ja, livet är orättvist. En del har lättare för sig än andra. Och nej, jag tror inte på att ge barn och föräldrar ursäkten i form av en bokstavskombination. En sak är att vara medveten som en svårighet så som ADHD men jag ser i princip varje dag hur bokstavskombinationen används som en ursäkt för att slippa och det är då vi är ute på hal is. Detta å ena sidan, den generella latheten å andra sidan.
Genvägssamhället är bekvämt och farligt. För vad är det för samhälle vi skapar när allt alltid ska vara roligt och enkelt. Hur klarar vi då av motgångar? Idag har vi till exempel alldeles för många barn i Sverige som skolvägrar. Varför? Oftast någon form av obeskrivlig ångest. Vad beror den på? Är det för att Kalle aldrig har behövt göra saker han inte vill? Överbeskyddande föräldrar? Och så kommer kraven - smällen - som inte går att hantera...
Vad gäller de här frågorna känner jag mig verkligen mörk och grining och förmodligen hade jag kunnat skriva en hel bok om det. Jag känner att dessa rader egentligen inte räcker till.
Hursomhelst måste vi börja tänka långsiktigt. Det tror jag delvis är nyckeln. Bra, bekvämt och skönt för stunden går påfallande ofta stick i stäv med vad som är bra långsiktigt. Det är tex bekvämt att ge ungen en telefon och ringa hem hen när maten är klar. Långsiktigt är det kanske vettigare att lära och ge ungen en klocka. Ge hen en tid att passa så får ungen, förutom att lära sig klockan, även ta ansvar.
Eller...
Jag kanske ska sätta mig och läsa med och för mina barn istället för att förverkliga mig själv med paddan som barnvakt. I mina ögon ger det nämligen så mycket mer än bara läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar