Ner på golvet med honom. På mage. Varsågod. Kryp!
En stunds tystnad. Förvåning kanske. Sen ett litet men ändå tydligt ilsket skrik. Tårar i massor och en blick av övergivenhet. Sviken till tusen. "Och du ska vara min pappa!!!!?"
Njae. Det sade han inte. Inte med ord i alla fall.
Eller det där med att kunna gå. Hur många misslyckanden krävdes innan den färdigheten utvecklades? Hur många bulor och tårar? För att inte tala om min krökta rygg eller den där korgen som till en början utan innehåll slant iväg och gjorde pinan värre men som sedan med lite innehåll var ett fullgott hjälpmedel. Eller reaktionen när hjälpmedlet togs bort och placerades någon meter framför.
"Vafalls?" Återigen den där blicken av totalt oförstående. Ständigt detta svek.
Vi har i alla tider utvecklat färdigheter och kunskaper. Alltid har de föranletts av misslyckanden och åter misslyckanden. Men eftersom kunskaperna har ansetts vara så viktiga och självklara har inget annat accepterats av vare sig föräldrar eller samhället.
Försök igen. Träna på. Misslyckas tills du klarar det.
Parallellt med att vårt välstånd har ökat får jag för mig att även inställningen till att lära sig självklara saker har ändrats. Idag har vi möjligheten till så många hjälpmedel att inställningen till dem har blivit annorlunda. Deras funktion har ändrats från att ha varit tillfälliga till att bli permanenta och orsaken är vår annorlunda inställning.
Som om det är kränkande att någon som inte kan ska få kämpa lite. Som om det är elakt att inte sopa mattan framför den som skrider fram. Upp på hästen igen har blivit djupt omoraliskt.
För om lille vännen inte kan eller vill och dessutom kanske både blir ledsen och arg. Gud förbjude. Kan ju den individens hela mentala hälsa förstöras för en oöverskådlig framtid.
Det här utgångsläget är så fundamentalt fel att det gör ont i hela kroppen på mig. Vad har vi någonsin kunnat utan ansträngning? Utan kamp och motgångar? Där tårar och ilska har härjat som en självklar brinnande eld.
Vi behöver tårar och ilska. Vi behöver motgångar att besegra. Det mår vi bra av. Oerhört bra.
När jag började som lärare för 15 år sedan kunde alla skriva (penna och papper). ALLA! En del skrev som krattor men de kunde skriva. Idag har vi elever som knappt klarar av att skriva på ett tangentbord. Vi har till och med elever som inte skriver alls. Antingen skriver en vuxen åt dem eller så talar de in i datorn via något program.
Vi får fler och fler hemmasittare för varje år. Barn som inte vill träffa andra människor. Social fobi.
Att kunna gångertabellen är långt ifrån självklart när du går i årskurs 6 idag och läshastighet och läsförståelsen är många gånger oerhört dålig. För att inte tala om att ta emot muntliga instruktioner. Jag kan alltså inte som lärare förvänta mig att en kort muntlig instruktion når fram till alla mina elever trots att jag har stöd från tavlan eller dylikt. Jag förväntas i vissa fall även ta det individuellt.
Nästa steg är att eleverna ska orka göra det de eventuellt har förstått också.
Koordinationen är klart sämre än för 15 år sedan. Jag skulle kunna rada upp hur många fler exempel som helst....
Har vi nått evolutionens puckel?
Absolut inte men jag tror verkligen att vi behöver se upp och tänka om. För om vi fortsätter på det här bekväma sättet kommer kunskaper som är självklara idag inte vara det imorgon. På sätt och vis har det alltid varit så. Jag saknar till exempel mängder med kunskaper som är självklara för min far. Och han kan i sin tur inte saker som generationen för honom kunde.
Vad är då skillnaden mot nu? Att jag inte är en mästerfixare som min far kan jag hantera genom att betala för mig. Kostsamt men trots allt en lösning. Men om grunden för inlärning inte finns med i framtiden? Om grunden för mental och fysisk hälsa inte finns med i framtiden? Vart tar samhället vägen då?
Hur många kommer att kunna gå om 50 år när rullstolen rullas fram efter första misslyckandet?
Överdrivet exempel? Absolut men att inte kunna läsa och skriva känns också överdrivet. Att inte kunna ta instruktioner eller att ha förmågan att göra något som är jobbigt eller svårt.
Vårt välstånd leder till en förändrad attityd. Ett sinnelag vi aktivt måste förhålla oss till. Hjälpmedel måste vara tillfälliga, för blir vi för bekväma och motståndslösa riskerar vi att bli värdelösa.
För det blir vi både medvetet och omedvetet i våra egna ögon om vi aldrig behöver klara något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar