Jag trodde att det var en triathlontävling jag skulle vara med i men insåg snabbt att jag hade hamnat mitt i NASA-s astronautläger. Jösses vilka cyklar! Vilka hjälmar! Vilka extremt starka och vältränade människor. Hur hamnade lilla jag här?
Påminde mig starkt om fotbollstiden och när jag sneglade över planhalvan för att se när motståndarna värmde upp. De såg alltid väldigt duktiga ut.
Flydde i panik in i en bajamaja för första gången i mitt liv. Blev förvånad över hur fräsch den var.
Nej, allvarligt talat så kändes det ganska bra inför mitt första triathlon. Totalsträckan skrämde mig inte och jag kände mig väldigt avslappnad och kravlös. Hade lekt lite matematik och kommit fram till att jag borde komma under sex timmar totalt och kanske till och med smyga under fem och en halv om allt stämde.
Simningen
Eliten hoppade i och skuttfjärilade sig fram de första metrarna i vattnet. Där sjönk kravbilden ytterligare. Promenerade lugnt i och fick ihop en kontrollerad simning där jag andades och navigerade vid varje vänstertag. Mycket andning gjorde att jag inte stressade upp mig och så småningom när det blev mer plats kunde jag gå över till tretakt ute på kanten av fältet. En takt jag i princip kunde hålla hela vägen förutom vid varje boj då det blev stökigt och trångt. Gick vid de tillfällena tillbaka till tvåtakt en stund och ökade när det hade lugnat ner sig. Snart var jag framme vid sista bojen och då blev det att börja veva lite friskare. Innan vi hoppade i (bror som körde stafetten och jag) konstaterade vi att det efter sista bojen skulle bli att simma mot vågorna. Därför var min plan att inte ösa på för mycket i början utan istället spara krafterna till när det som bäst behövdes. Det blev lite bergochdalbana (ganska roligt) mot slutet med fler andningar men ändå kontrollerat ända fram till bryggan. Lite smågroggy och i stort behov att skaka vatten ur öronen tog jag mig sakta fram till cykeln.
Här hade jag kort men god nytta av min lilla tältstol som jag satte mig på när jag krängde av mig simdräkten. Såg nog de avundsjuka blickarna från de andra. De måste ha tänkt att den där....., han har varit med länge:)
Cyklingen
Min plan med cyklingen var att trycka på men, som under Vättern, undvika att dra på mig mjölksyra. Till en början var det en hel del medvind och det kändes som om jag flög fram. Mådde bra av att det inte var många som körde om mig och mådde ännu bättre av att köra om en drös med rymdgubbar. Ett tag var det väldigt många ickeödmjuka tankar som passerade mitt huvud. Det var underbart!
Efter cirka tre mil letar sig en olustig känsla sig fram till magen via rumpan. Har jag fått punka? Cyklar vidare på helspänn och inser besviket att jag måste stanna. Kände mig helt paff.
Precis innan jag börjar lossa bakhjulet tänds ett litet hopp i mig. Kan det vara så att det bara är ventilen som har pyst lite? Jag tar fram handpumpen och hoppas. Tyvärr var det svårt att få i någon större mängd luft men efter ett tag nöjer jag mig och cyklar vidare. Tänkte att jag kanske kan fylla på mer vid varvningen med en riktig pump. Hinner inte tänka mer förrän kollega Christoffer dyker upp bredvid mig och ropar "äntligen". Den jäkeln hade hunnit ifatt mig. Jobbigt men inte oväntat med tanke på vad jag hade sysslat med. Fick mig ändå en liten kick av att se honom och tänkte att jag minsann inte skulle släppa honom ur sikte. Efter någon minut fick jag göra just det. Den där hemska känslan smög sig på igen. Min förhoppning hade varit lönlös. Nu var det bara att byta slang. Jag gjorde allt jag kunde för att inte stressa och hetsa upp mig men när jag såg att jag var mycket nära att bryta ventilen på den nya slangen var det svårt att inte börja misströsta. Tänk om jag skulle bli tvungen att bryta tävlingen. Mitt i allt detta fick jag några uppmuntrande tillrop från ett fåtal medtävlande. Det värmde verkligen. Tänk vad en sådan billig handling kan betyda.
Det blev inte mycket till tryck i däcket men jag kom efter en evighet vidare och hoppades innerligt att luften skulle hålla sig på rätt sida om slangen. På väg in mot varvningen jobbade huvudet frenetiskt med lösningar. Hade arrangörerna en riktig pump? Kunde jag komma åt min riktiga pump i bilen?
Mötte familjen några hundra meter innan varvningen och gapade att jag behövde pumpen. Vid varvningen stannade jag till för att höra om det fanns någon pump där men eftersom funktionärerna såg frågande ut körde jag vidare till familjelösningen. Bilnycklarna i farten, hopp in i bagaget och så pumpa på. Under några få ögonblick såg det ut som om mätaren inte reagerade och jag hann tänka ytterligare mörka tankar. Men tillslut letade sig pilen uppåt och jag kunde köra vidare. Oron fanns dock kvar och jag var hysteriskt medveten om varenda liten förnimmelse i baken. Skulle ventilen hålla?
Usch! Vidriga oro. Men den höll.
Jag kände mig stark i den fortsatta cyklingen och tyckte att jag löste motvinden bra under den sista tredjedelen. Oj, vad jag såg fram emot löpningen. Där kan inga materiella saker sätta käppar i hjulen på mig.
Löpningen
Det var verkligen oerhört skönt att bli av med cykeln. Nu väntade det jag på förhand trodde var min starkaste tredjedel. Är det något jag har vant mig vid de senaste åren så är det att springa med trötta ben. Det kan jag. Då är jag jäkligt stark. Med det i ryggen gav jag mig ut på fyrvarvsbanan. Och det faktum att det var en fyrvarvsbana var himla bra. Först och främst innebar det att jag både ut och in på varje varv träffade på familjen. De är grymmast. Äkta kärlek och glädje som ger så mycket kraft. En annan stor fördel var att de många varven gjorde att man träffade på de andra löparna. Klubbkamrater, bekanta och framförallt Christoffer. Han såg trött ut och jag närmade mig och när rovdjuret fått vittring....
Med lite mer än ett varv kvar var jag ikapp och förbi. Ljuvligt!
När jag springer tittar jag i princip aldrig på klockan. Jag utgår i från ansträngningsgraden och är väldigt lyhörd för vad kropp och huvud säger. Det går inte att hålla en konstant fart. Det blir lite ryckigt beroende på exempelvis vind, lutning och energi. Den här dagen kände jag verkligen hur stor nytta jag hade av min självkännedom. Jag har helt enkelt lär mig hur min kropp och mitt huvud fungerar. Jag vet när jag behöver stoppa i mig något. Jag vet när det är läge att öka takten eller hålla igen. I efterhand är det kanske detta jag är mest nöjd med. Den flexibla planeringen och taktiken under loppet. Givetvis har jag tankar om hur jag ska lägga upp ett lopp i förväg. Men det är så mycket som händer under tiden som gör att man kanske får omvärdera situationen. Tex stoppade jag i mig något sött direkt efter slangbytet. Jag behövde för tusan tröst! Likaså under andra varvet på cyklingen. In med något sött innan motvinden och det var likadant under löpningen. Två gels som jag konsumerade efter noggrant övervägande. När behöver jag dem som bäst? Var är vätskestationen i förhållande till gelintaget och hur långt är det kvar till mål. Sista två kilometrarna behövs varken vätska energi. Då är det bara att tuta och klämma ur det sista och det var först då jag kände av min förkylning. Inte ett spår av den under hela loppet men när jag forcerade det sista var det som att något drog ihop mina lungor och jag kunde inte ta några vettiga andetag. Jag fick därför sakta ner lite för att med några hundra meter kvar ösa på igen.
Hade ingen aning om tiden när jag kom i mål men kände mig så väldigt nöjd med min prestation att eländet med cykeln inte kändes så farligt. Det går ändå inte att komma ifrån hur irriterande det är när ens prestation inte isoleras till kroppens och huvudets kamp mot utmaningen. Utan att materiella ting kan ha en så stor betydelse. Jag tycker inte om det men inser att det är en del av tävlingsmomentet. Vill man så ser man till att bli bra på även det så behöver det inte gå totalt 25 minuter av tävlingstiden i onödan.
Triathlon kan det bli mer av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar