Poliser mördas, ett vittne ligger i koma och Harry Hole lyser med sin frånvaro. Nesbö arrangerar upp spelplanen och pjäserna men har inte med Hole. Spelet sätter igång, en av pjäserna mördas och fortfarande ingen Hole. Sakta dras jag med och tanken om var tusan Hole är tynar sakta bort. Storyn är bra, det är spännande och Holes kollegor får mycket plats och är intressanta. Efter ett tag är saknaden efter Hole så gott som bortblåst. Men så gör han entré och den redan höga nivån höjs ytterligare.
Boken är förbannat bra och den är det av så många olika anledningar. Förutom de givna komponenterna som en deckare ger har Nesbö en förmåga att fånga situationer och känslor på ett mästerligt sätt. Beskrivningar, förklaringar och liknelser som bara är klockrena.
Titeln på boken är given av flera skäl och den röda tråden med den giriga och ruttna korruptionen inom poliskåren fortsätter parallellt med det aktuella fallet, liksom i de tidigare böckerna. I Polis är det egentligen första gången jag på allvar känner att det är en förutsättning att ha läst de tidigare böckerna. Jag tror visserligen man skulle hänga med bra ändå men det ger odiskutabelt en dimension till.
Missbruk är något Nesbö ständigt återkommer till. Av alla dess slag och det är himla intressant. Hur tänker vi, hur agerar vi och vad är det egentligen som styr oss i våra val? Vad är det som gör att en del står emot och andra inte? Är det rent av så att vi alla har något galet inom oss men som de flesta av oss lyckas stå emot? Kan vi ens stå emot? Var är min gräns och var är din?
Det finns mängder med deckare och mycket är skräp. Det som gör att några av dem såsom Nesbö, Mankell och Dahl är så bra är just det här andra. Ett verkligt innehåll med frågor, funderingar och samhällskritik. Det spännande i böckerna är det som för stunden driver men det som finns kvar efteråt är det där andra. Det som berikar och utvecklar ens egna tankar och funderingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar