Loppet på en lördag. Goda vänner bor på Orust och därför passade vi på att ligga över hos dem natten innan. Flera flugor i samma smäll eftersom även E skulle springa den obligatoriska spelkvällen, Settlers, hanns med.
24 grader varmt och fredagsköer i en bil utan fungerande airkondition fick tankarna att vandra tillbaka ett antal år och de varma och svettiga bilfärderna till och omkring Slovenien. Nostalgin gjorde det uthärdligt och pojkarna i baksätet var suveräna väl hjälpta av berättelsen om Buck i Jack Londons underbara Skriet från vildmarken.
Starten skulle gå först klockan 12 och jag tyckte faktiskt att väntan var lite jobbig. En bit in på morgonen ville jag bara komma iväg. Visserligen blev väntan himla rolig eftersom E aldrig tidigare hade sprungit så långt som 27 kilometer. Han skrev upp mig till oanade höjder samtidigt som han grävde ner sig själv djupt under källarplanet. Roligt! Intressant och igenkännande att se hans nervositet och osäkerhet. Kändes väldigt, väldigt bekant. Det var inte länge sedan jag var i precis samma situation, senast innan BUM. Också intressant att se de olika uppläggen. E med ett behov att äta både frukost och en liten lunch samt energidryck och vatten i bältet. E-s bror med en stadig frukost och liknande arrangemang med vätskebälte. Och så jag med kaffe på en fastande mage.
E-s schema för var och när vi skulle dyka upp
Att jag inte skulle äta någonting innan loppet var en självklarhet. Det är så jag alltid gör och jag vet att det passar mig på ett utmärkt sätt. Vad gällde vätskebälte eller inte tänkte jag att jag inte behövde ha med det eftersom jag i vanliga fall när jag är ute och springer omkring två mil aldrig har med det. Dessutom skulle det givetvis finnas vätskestationer.
Jag var övertygad om att det var rätt beslut ända tills vi kom till starten där det kryllade av ryggsäckar och bälten. Även de 24 graderna och den molnfria himlen gjorde sitt till. Hade jag varit nonchalant?
Det härliga tävlingspirret infann sig lagom till start och jag kryssade fram i ledet för att komma iväg bland de första.
Starten gick och tävlingen inleddes med en rejäl uppförsbacke och grusväg. Jag hamnade bland de 15 första och tempot var högt. Snudd på för högt och jag började fundera på om jag skulle trappa ner lite grann. Lurigt och tveksamt det där eftersom det finns en rejäl poäng med att ligga och flåsa folk i nacken. Det är dessutom svårt att hålla ett bra tempo själv så jag försökte hänga på. Det visade sig vara ett bra beslut eftersom bilden förändrades så fort vi kom in i skogen. De två framför mig saktade genast ner och det tog inte lång tid förrän jag beslutade mig för att springa om dem.
Stigarna mellan Skatås och Partille är tydligen riktigt bra terrängträning. Där har jag tillbringat många timmar och det har tydligen gett resultat. Jag upplevde terrängen på Orust som stigarnas autobahn och det var inga problem att hålla ett bra tempo. Därför blev loppet väldigt likartat rakt igenom. Så fort det blev stig kom jag ikapp och eventuellt förbi medan det vid grusvägar mest handlade om att orka ligga bakom och flåsa. Vid ett par tillfällen var jag tveksam om jag skulle orka hänga med och blev riktigt överraskad när mina medtävlande plötsligt droppade av.
Med 20 kilometer avverkade började matchen i matchen. Jag kom ikapp och så småningom förbi en man i grön t-shirt. Jag hade en lucka på cirka 50 meter när vi kom till en helvetiskt lång och bitvis rejält brant backe (enligt min klocka ungefär 1,5 kilometer lång). Min vän E hade tidigare visat backen för mig och frågan är om inte det var nyckeln. Min taktik var att ta det lugnt och inte bränna allt för mycket krut på besten. Till och med tanken att gå vissa delar kändes ok. Som skjuten ur en kanon svischade dock den gröne förbi och väl uppe på krönet låg han kanske 20 meter före. Jag trodde och hoppades att han skulle få betala för det och några hundra meter senare var jag förbi honom igen. Jag drygade ut avståndet, eller om det var han som tappade? Och med några få kilometer kvar var jag helt ensam. Det fanns ingen att ta rygg på och jag märkte inte längre av den gröne. Trött och förmodligen lite nöjd tror jag att jag omedvetet började tappa tempo och plötsligt hörde jag något, vände mig om och belönades med ett saftigt hugg i magen. Han hade närmat sig och det rejält. Jag blev verkligen överraskad och rädd att han via mentala belöningar av att se mig skulle ta in ännu mer. Det blev som en väckarklocka för mig och nu var det järnet som gällde och ingenting annat. Låren skrek så att det ekade och jag blev uppriktigt förbannad på den jäkeln som inte kunde unna mig en trivsam resa i mål. Mina två mantran, "det går över" och "jag är stark", gjorde som vanligt nytta och de sista hundra metrarna var jag inte längre orolig. Väl i mål kunde jag inte, och ville definitivt inte stoppa ett underbart förlösande vrål.
Så in i helsike nöjd!
Jag kände verkligen att jag hade gjort allt rätt, värmen och vätskan blev aldrig något problem, och maximerat min prestation.
Återigen måste jag nämna betydelsen av de nära och kära. Att få se dem på vägen och i deras ansikten upptäcka sann glädje när jag kommer är en motivator utan dess like.
En mycket trevlig tävling med föredömlig skyltning och att få dela en sådan här upplevelse med familjen vid spåret och vänner i spåret är fint och betydelsefullt. En gemensam erfarenhet som binder och stärker och E, han var nöjd han med. Det längsta hittills och med en bra tid.
Nu ska det bli riktigt skönt med några lugna rundor. För huvudet behöver få vila lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar