Zinedine Zidane

Vissa händelser måste förevigas och detta innan tiden förändrar alldeles för mycket av vad som faktiskt ägde rum. Det här är ett sådant tillfälle.

I maj 2010 hade vi förmånen att få semestra i Nice under en veckas tid. En underbar vecka med fantastiskt boende, sol och trevliga utflykter. Men det som har fastnat allra starkast är det som hände på flygplatsen på väg hem. 2010 var min yngste son 1 år och min äldste 3. Det betydde en liten som satt i vagn en del och en större som behövde aktiveras. Jag tog med mig den äldre för en liten upptäcktsfärd på den stooora flygplatsen. Mycket folk, en del bilar och lite roliga rullband här och var.

Efter ett tag var vi tvungna att vila oss lite innan vi skulle tillbaka till resten av familjen. Redo att gå tillbaka märker jag att en flock människor närmar sig. Det var inte stökigt men det var inte heller organiserat. Min tanke var att det såg ut som om en svärm med flugor närmade sig. I mitten av den här svärmen ser jag två människor jag mycket väl känner igen, Zinedine Zidane och Christian Karembeu. Två före detta franska landslagsmän i fotboll varav den ene under en längre period utan tvekan var en av de bästa.

Min spontana reaktion var att sälla mig till pöbeln men någon form av medkänsla fick mig att låta bli. Jag tänkte att herrarna förmodligen helst av allt ville vara ifred och att jag inte behövde bidra till deras obekväma situation. För obekväm var den. Det rådde det ingen tvekan om. Det syntes så otroligt tydligt i kroppsspråket.

Svärmen passerade och när den hade lämnat oss insåg jag att jag mer och mer ångrade mitt fånigt korrekta tilltag. Det var inte att gråta över. Ytterligare några minuter passerade innan vi masade oss iväg för att förenas med de våra. Precis när vi börjar förflytta oss ser jag Zidane komma emot oss, ensam. Han har tydligen skakat av sig både Karembeu och svärmen. Vilken chans! Nu var det inte läge att fega ur.

Han närmar sig och jag får ur mig:

- Excuse me Mr Zidane, could I please take a photo of you and my son?

Full av entusiasm nickar han glatt på huvud och tycker att det är en fantastiskt bra idé (skojar).

Hur som helst så stannar, till min glädje, faktiskt människan och jag placerar snabbt som attan min unge framför legendaren, halar upp kameran ur höger byxficka, sätter igång den och hör:

- Jag vill inte....

Jag tittar upp och får se min förstfödde fly från platsen. Paff och tillfälligt mållös får jag ögonkontakt med Zidane. Det är som om han frågar mig: "Jaha! Vad gör vi nu?

- Thank you anyway, eller något liknande får jag ur mig innan jag sätter fart efter den lille rymlingen.

Beviset för den här händelsen finns inte. Det som finns är ett tomt utrymme i fotoalbumet där kortet skulle ha suttit och mina minnen som jag härmed förevigat :)