Usch! Idag var det inte roligt. Kändes som om det mesta gick snett.
Jag kom hem igår kväll efter ett intervallpass med Solvikingarna och funderade på om jag skulle springa hem från jobbet följande dag. Normalt sett brukar jag cykla tisdagar men den här dagen hade jag möjlighet att komma ifrån lite tidigare och tänkte att jag lika gärna kunde passa på.
Ombytt och klar kände jag mig inte riktigt lika motiverad. Grått, blåsigt och lite sliten. Det har blivit väldigt många km på kort tid...
Planen var att springa terräng i princip hela vägen hem. Min tanke var att prova lite nya stigar nära jobbet för att senare haka på de gamla bekanta.
Efter ett fåtal km var jag nära att stuka ihjäl min vänstra fot. Det gick bra (ömmar bara lite i kväll) men jag hann bli rejält rädd. Kort därefter stöter jag till min högra stortå mot en sten och blir nog egentligen mest förbannad på mig själv. Ont gjorde det men jag undrade mest vad tusan det var jag sysslade med. De nya stigarna var lika svårlöpta som de vanliga nära jobbet. Efter ca 7 km börjar jag känna igen mig men kan inte riktigt placera var jag är. Snart nog springer jag över den där spången där man får passa sig för att inte få blöta fötter. Då slår det mig att jag bara är någon km ifrån jobbet.
Grrrr!! Vad göra nu. En liten tanke smög sig på att springa tillbaka till jobbet och åka hem med gumman. Det skulle dock bli långt ifrån de antal km jag hade tänkt mig. Istället lunkade jag på framåt och hade för avsikt att ta mig ur skogen för att springa asfalt hem. Snabbare och enklare. Problemet var att min tanke om att ta mig ut till asfalten gick åt pipan. Efter 10 löpta km insåg jag att jag återigen var tillbaka på ruta ett. Frustrationen kände inga gränser och jag kom på mig själv med att stå mitt ute i skogen och bara skrika.
Återigen lockade det att springa tillbaka till jobbet men jag var så innerligt förbannad på mig själv att jag kände att jag inte var värd annat än att på egen hand ta mig hem. Någonstans i den här vevan upptäckte jag att mitt vattenbälte var en flaska kort. När hade jag tappat den? Suck!
När jag äntligen kom ut till asfalten räknade jag ut att istället för en tur på ca 21 km skulle det bli en närmare de 30. Det var verkligen inget jag var upplagd för, framförallt inte med en gedigen vind i ansiktet.
Det blev ett mentalt pass idag. Ett pass som är nog så viktigt men absolut inte roligt. Återigen är jag fascinerad över hur kroppen känner sig. Nu några timmar senare är jag givetvis trött men inte mer. Inga muskler som säger ifrån och det är det som är det viktiga.
Målet är att normalisera. Vänja både kropp och knopp på fler antal km och förhoppningsvis är det så att jag närmar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar