Bok nummer två om det homosexuella kompisgänget i Stockholm fortsätter. Ett par av dem börjar insjukna och man får följa hur de får beskedet och hur de reagerar. Att det finns en kärlek och samhörighet råder det ingen tvekan om. De sexuella utsvävningarna får inte lika mycket utrymme som i den första boken men de finns fortfarande och det får mig att fundera än mer på vad det är Gardell vill ha sagt. I alla sociala rum brukar man prata om sändare och mottagare. Jag hade en liten diskussion med en kvinnlig kollega om bok nummer ett och det var tydligt att vi inte riktigt var överens. Därför försökte jag vara extra lyhörd och observant när jag läste bok nummer två och jag vill fortsatt hävda att jag är kritisk till vad det är Gardell vill förmedla.
Som jag ovan nämnt finns kärleken men jag menar att fokus till stor del ligger på det sexuella planet. Det knullas runt åt höger och vänster och ofta tycker jag att Gardell förmedlar akterna med allt annat än kärlek. Jag tycker att det nästan hela tiden är en form av förnedring och meningslöshet och bilden jag får av de homosexuella i boken är att de är väldigt sexuellt frigånde. Eller ska jag kalla det slampiga? Det verkar inte finnas någon tanke på att hålla sig till en partner och vara denne trogen. Är jag omodern? I min värld hör kärlek, trygghet och ärlighet ihop. Jag ska kunna känna en respekt för mig själv och min partner. Jag ska kunna lita på vårt förhållande och att jag är den ende oavsett om jag är homo- eller heterosexuell. Njae, jag har svårt för den delen av boken.
En annan del av boken får mig att fundera väldigt mycket. En del som blir väldigt tydlig i bok två är relationen och kärleken mellan föräldrar och barn. Jag vill som förälder ge mina barn det allra bästa och givetvis vill jag rikta dem i rätt riktning. Problemet är att den strävan kan i sin egen välmening bli något negativt. Föräldrars förhoppningar och förväntningar kan lika gärna ha en kvävande effekt. Alla är vi en produkt av det samhälle vi har vuxit upp i och lever i och givetvis finns det risk för en kollision. Detta tycker jag Gardell fångar otroligt bra och jag kommer vid ett flertal tillfällen på mig själv med att tänka på mina egna underbara killar. Hur mycket styr jag dem? Vad vill de? Vad vill jag? Hur skulle jag reagera om någon av dem skulle visa sig vara homosexuell? Finns det något annat som för mig är helt otänkbart och förbjudet men som inte kommer att vara det för nästa generation?
Boken handlar en hel del om just detta. Jag ser inte Benjamins och Rasmus föräldrar som onda. Men givetvis är det en chock för dem att deras barn visar sig vara homosexuella. Hur skulle de kunna reagera på något annat sätt? De var själva uppvuxna i en tid då det verkligen ansågs vara ett sjukligt och abnormt beteende eller tillstånd.
Vägleda men inte kväva.....
Detta får mig att tänka på några rader. Några viktiga rader.
Ikaros
När jag tänker tillbaka på min barndom, ser jag skräckbilder tydligast av allt. Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mig, är dom minnen som hårdast sitter fast.
För som barn tar man kärleken för given. Allting annat är emot en natur, i den stund man tar steget ut i livet, är man bara ett tillgivet djur.
Ändå står snart dom vuxna där och pekar, ut den riktning dom tycker man ska ta, alla drömmar dom själva har förvägrats, vill dom förverkliga genom sina barn.
Är man lydig belönas man och hyllas, revolterar man mister man allt, ingen älskar ett barn som inte lyckas, ingen älskar ett barn som är starkt.
Men vem besitter förmågan att veta, vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säga till någon annan hur lyckan ser ut? Vem kan säga vad någon annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån, låt dina växter få leva där dom trivs, lås inte in dina plantor i ett drivhus, låt dom få slippa ett onaturligt liv.
Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt, vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.
Björn Afzelius
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar