Jag tror att vi alla djupt innerst inne är främlingsfientliga. Det är inget vi kommer ifrån. Det sitter i ryggmärgen och är en del av den överlevnadsstrategi som finns i oss sedan urminnes tider. Nytt kan vara farligt. Jag måste vara varsam och ta mig i akt oavsett om det gäller saker, idéer eller människor. Och då måste dessa inte vara från andra kulturer!!!! Jag måste i sakta mak bekanta mig med det nya. Först då kan jag avgöra om det är farligt eller inte. Först då behöver jag inte vara rädd längre.
I grunden tycker jag detta inte är så mycket att säga om men så fort vi inte vågar berika oss, ta reda på och bekanta oss med det okända, det nya, så lever vi farligt. Det är då rädslan inte släpper och det är då rädslan i vårt samhälle kan bli till ett stort problem.
Jag tänker inte kommentera valet och Sverigedemokraterna. Det finns varken tid, lust eller utrymme till det. Men det jag här vill ventilera berör givetvis även valet.
Det vi lär känna är vi inte rädda för. Det är till och med så att den vi känner inte längre är en invandrare i rasisters ögon. Jag har själv haft diskussioner med både vuxna och elever om invandrare. Personer som har varit avogt inställda till dem. Personer som hajar till när jag nämner, "då ogillar du mig med eller?" "Men det är inte samma sak" får jag höra då. Nej! Just det. Det är inte samma sak. För mig känner du ju.
Men vart är vi egentligen på väg? Varför är vi så rädda hela tiden? Hur stort ansvar har media? Hur stort ansvar har vi som individer? Folk verkar för tusan vara rädda för en sådan simpel sak som att hälsa.
Grannar, föräldrar till barnens klass- och dagiskamrater, kollegor osv. Listan kan göras ganska lång. Varför hälsar vi inte på varandra? Vad är det som är så farligt med ett hej, en ögonkontakt, en nick eller något annat som kan tolkas som en hälsning? Och framförallt, vad ger det för signaler?
Ett exempel. Jag är mitt ute i skogen på en stig och springer. På avstånd ser jag en annan människa. En människa som jag delar en naturupplevelse med. Vi har någonting gemensamt. När vi kommer att mötas kommer vi även att kränka varandras trygghetszon. Ett avstånd som vi aldrig hade valt i en annan miljö. Det är ju en stig och den är självfallet smal. Jag närmar mig ett möte. Jag förbereder mig. Jag letar ögonkontakt. Den där lilla blicken som talar om att nu är det läge att hälsa på ett eller annat sätt.
Ibland blir det en hälsning men påfallande många gånger blir det inte det. Medmänniskan tittar bort eller till och med vänder sig om och jag springer förbi och undrar, varför?
Jag fick den här härliga bilden av en elev för ett tag sedan och jag tycker verkligen att den passar in i det här inlägget. Vi måste börja tänka och det långsiktigt. För vad är det vi bygger upp och till vilket pris? Och nu menar jag inte bara det där med att hälsa.
Sawa Bona - ”jag ser dig” – motsvarar vårat ”hej”
Sikhona – ”jag är här” – Inte förrän du ser mig finns jag! När du ser mig gör du att jag existerar.
”en människa är en människa tack vare andra människor”
Vi tar fram andra människors förmågor genom vår vilja att se vikten av ömsesidigt beroende.
Zulu folket
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar