Väggen

Lillebror har gjort det. Nu måste jag. Genrepet i World cup backen gick inte så bra och pappa säger att Väggen är värre. Brantare, isigare. Klumpen i magen växer när vi tittar ner och jag ser att flera vuxna har problem. En och annan kraschar i ett moln av snö. En skida åker ensamt ner, ner.

Jag måste inte, jag vill inte men jag ska.

Lillskiten gjorde det och aldrig att han ska få njuta av att reta mig för att han har men inte jag. Stora svängar säger pappa. Våga glida.

Och så iväg....

De första svängarna går inte bra. Jag glider och halkar på isen och smalt är det också. Jag hinner knappt svänga förrän det är dags igen. Jag tappar till slut balansen och tvingas sätta mig ner. Bara några få meter gjorda och klumpen i magen har blivit större. Tårarna är på väg. Det här kommer aldrig gå. Jag vill inte. Ingen yta att svänga på och det är jättelångt ner.

Pappa säger något. Efter en stund har vi lyckats backa lite och det kanske kommer att gå att svänga.

Jag ställer mig upp och lyckas precis svänga innan kanten och sen......, klarar jag det!!!!!!!

---

Jag föreställer mig att det var ungefär den här aktiviteten som pågick i min äldste sons huvud när han skulle ta sig ner för Väggen i Sälen. Jag såg ångesten i ansiktet på honom. Tvekan, rädslan.

Han hade ett mål. Han var motiverad och han klarade det. Just detta att det var ett för honom förbaskat svårt mål gjorde belöningen desto större. Han vann över sin egen rädsla och stod upp mot sin nemesis, lillebror. En fantastisk prestation och underbar känsla som han kommer att ha nytta av och kunna gå tillbaka till länge, länge.

Segrar mår vi bra av. Segrar är viktiga. Segrar kan vi gå tillbaka till och hämta kraft ur. För vi fajtas mot nya utmaningar hela tiden och då är det oerhört viktigt att veta att man kan.