Vinterhalvåret.
Vaknar som alltid tidigt. Kaffet är avklarat, känner mig vaken och löparskorna är på plats.
Fortfarande ganska mörkt och jag vill verkligen ut i skogen. Har en ungefärlig uppfattning om när ljuset kommer men ingenting är givet. Vill inte ge mig ut för tidigt och inte för sent.
Ögonen vänjer sig lite och huvudet vet att det blir bättre för varje minut. Upplevelsen, koncentrationen och närvaron är total. Fokus på en enda sak. Varje steg är viktigt. Skogen och mörkret slukar och inger en känsla av ödmjukhet.
Är det dumt? Alldeles för stor skaderisk?
Ja, förmodligen. Men likt andra risker går löpningen i skumtimmen hand i hand med en viss kick. Och om det efter en stund leder till en underbar soluppgång på en relativt molnfri himmel är belöningen vacker. Framförallt på vintern när kontrasten är större mellan mörkt och ljust.
Vad privilegierad jag är. Som kan springa för mitt höga nöjes skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar