Tom överlever första världskriget och återvänder hem till Australien. Fysiskt är det inget fel på honom men mentalt är han rejält sargad. Han söker ensamheten som fyrvakt på en liten öde ö. Tillvaron passar honom alldeles utmärkt. Så småningom gifter han sig med Isabel och de lever ett trivsamt liv ute på ön. Familjebildandet fungerar dock inte och efter det tredje missfallet hamnar Isabel rejält under isen. Under den här jobbiga perioden flyter en eka iland innehållande en död man och ett litet spädbarn. Paret reagerar väldigt olika på det inträffade och Tom ger vika för Isabels önskan och de väljer att behålla barnet som sitt eget.
Åren går och Toms samvete lämnar honom inte i fred. Värre blir det när de av en händelse träffar barnets riktiga mamma.
Få böcker har berört mig lika mycket. Och då menar jag inte enbart i positiv mening. Jag kan egentligen inte minnas att någon annan bok har varit så upp och ner som den här. Till en början är den bra och intressant. Jag fångas och blir nyfiken på vad som ska hända. Efter ett tag blir det dock rejält dåligt när Stedman verkligen försöker bombardera in sitt budskap om hur bra den lilla familjen har det. Det blir kletigt värre och jag är nära att lägga ifrån mig boken. Men så kommer den viktiga brytpunkten efter ungefär halva boken och den höjer sig igen, för att sedan fortsätta upp och ner och stundtals är det en rejäl soppa.
Jag läste någonstans att boken handlade om vad som är rätt och fel. Detta är riktigt men framförallt tycker jag att boken handlar om rationella och känslomässigt styrda beslut och den uppenbara konflikten dem emellan. Det är också det som i mina ögon delvis gör boken dålig. Det är så många förnuftsvidriga och känslomässigt styrda beslut att jag storknar. Jag blir på riktigt förbannad över hur de rationella argumenten blir överkörda av de känslomässiga. Vad som är rätt och fel i boken är i sig inget mysterium. Gåtan är hur jag som läsare ska orka mig igenom vansinnigheterna.
Jag tror att svaret är skede i livet och kön. Jag är medveten om att jag riskerar att bli betraktad som en mansgris, vilket jag inte bryr mig om. Jag är ingen gris men att det är skillnad på kvinnor och män är en självklarhet. Egenskaper, känslor, förhållningssätt mm. Inget fel i det. Kanske rent av väldigt viktigt? I det här fallet tror jag, med tanke på det jag nämnde ovan, att en kvinna generellt klarar av den här typen av bok bättre än en man. En man med familj kan också klara av den men jag har svårt att se att en man utan familj skulle göra det.
Hur som helst vill jag inte skriva ner boken mer än så här. Jag läste trots allt ut den och den berörde mig verkligen. Den fick mig också att tänka ytterligare ett varv på det här med förnuft och känslor. Det är naturligtvis alltid lättare att ta förnuftiga beslut när man inte själv är känslomässigt involverad. Det viktiga är att komma ihåg det alla de gånger känslorna sätter klorna i en. Och där ska gudarna veta att jag fortfarande har en hel del att lära :)
Är ju inte direkt någon Michael Corleone...
Alltså har jag berikat mig ytterligare och är en millimeter närmare den slutgiltiga insikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar