Söndag morgon brukar vanligtvis betyda långlöpning men idag ställde familjekalendern till det lite så jag var tvungen att ta en något kortare runda. Har länge varit nyfiken på området omkring Maderna (Partille/Öjersjö) så jag tänkte att jag gott kunde ta en liten upptäcktsfärd där omkring.
Regnigt, men det brukar sällan vara ett problem i skogen. Tvärtom brukar jag tycka att det rent av är extra uppfriskande.
Löpte upp till Kåsjön och tog in på Bohusleden mot Jonsered. Vaksamma ögon, på jakt efter en för mig ny stig. Hittade en ganska fort och insåg att jag var på väg mot sopstationen. Stigen smalnade av och försvann. Detta är något jag ofta funderar på när jag är ute och skuttar runt. Våra kära skogsstigar.
Hur har de uppkommit?
Vart är de på väg?
Varför tar de ibland plötsligt slut?
Som en yr höna strövade jag omkring sopstationen för att ta mig närmare Maderna och framförallt ta mig runt Maderna. Bäckar, sumpmark, gyttja och skog hånlog åt mig och mitt tempo var obefintligt. Till en början gick det inte att springa. Så småningom orkade jag knappt springa. Efter nästan en timmas frustration (en timma till och jag hade garanterat satt mig ner och gråtit en skvätt) hamnade jag slutligen på välbekant mark och tänkte att jag aldrig i helvete tar mig in i det där igen.
Lågt tempo - låg intensitet - en kall, blöt och stel kropp. Benen var inte som stockar, istället kändes det som att all mjukhet i kroppen hade försvunnit. Brosk, leder och muskler hade genomgått en metamorfos och bestod nu istället av någon slags tungmetall som aldrig skulle kunna värmas upp igen.
Önskade mig hem och tittade på klockan. Fanskapet på handleden visade en timma och 7,5 km-s "löpning". Efter den vetskapen kunde jag bara inte ta närmaste vägen hem. Resten av turen var klart löpvänligare men det var knappt att jag registrerade det ur det lilla moln jag befann mig i.
Sammantaget var detta äckligt tungt och nu i efterhand kan jag se tillbaka på det som ett bra mentalt pass. De är nödvändiga men nu vill jag ha sol, mycket sol och mycket värme. Det tycker jag att vi alla är värda.
För övrigt åt jag min första köpepizza på kanske 3-4 år i fredags. Förväntningarna var höga, upplevelsen alls inte lika god som jag hade trott och mättnaden direkt otrevlig. Konsekvenserna var dock obefintliga vilket förvånade mig. Jag trodde att jag skulle känna mig som en Zepperlinare i flera timmar efteråt men ballongen lyste med sin frånvaro. Undrar om det hade att göra med att pizzan avbröt en fasteperiod och min kropp var mottaglig för allt vad den innehöll?
Oavsett kommer det dröja ett tag till nästa gång, om det ens blir någon nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar