Berättelsen om Macro och Cato fortsätter. General Aulus Plautius familj råkar ut för ett skeppsbrott och hamnar i druidernas klor. Macro och Cato får i uppdrag att försöka finna och eventuellt även rädda dem.
I första halvan av boken är det en del slag och det känns lite slentrian. Slagen i sig är inget som fångar mig jättemycket. Den här delen av boken är ok men inte så mycket mer. Det är när Macro och Cato åtar sig uppdraget att försöka rädda generalens familj som boken lever upp. Den antar en annan nyans och skiljer sig därmed från de tidigare böckerna. En utveckling som gör att betyget för hela bokserien i mina ögon höjs. Den får helt enkelt en dimension till. Annars är alltid min rädsla inför en ny del att det finns en risk för att det blir " same, same but different". Men inte här inte. En annan mycket positiv egenskap boken har är att den är väldigt oförutsägbar. Det var påfallande ofta som jag trodde mig veta vad som skulle hända med kom att förstå att författaren hade tänkt sig något annat.
Samspelet mellan de två huvudfigurerna är roande och vänskaplig och mina känslor för dem stärks. Deras öden blir viktigare för mig och det om något är ett gott betyg. En annan skillnad gentemot de föregående två böckerna är att det är ännu mer fokus på Cato i den här boken. Mer av hans tankar och känslor. Det finns egentligen inte så mycket att säga om det. Boken blir varken bättre eller sämre. Mer ett konstaterande.
Återigen är det kul och intressant att få ta del av en berättelse i en historisk miljö och alltid lika intressant med författarens historiska kommentarer i slutet av boken. Jag hoppas innerligt att bokserien kommer att fortsätta på det inslagna spåret. Är lite orolig eftersom den är i så många delar och då känns det som om risken är större att den tappar. Men den finns ingen anledning att måla fan på väggen i onödan. Scarrow har gjort det himla bra hittills. Varför skulle då inte fortsättningen var det också?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar