Hm..., över eller vid sidan av...?
Ibland är beslutet enkelt att ta. Vad händer om jag ramlar igenom? Den där bron ser trots allt inte allt för stabil ut.
Många gånger är det inte så. Tvärtom är den utstakade vägen väldigt ofta otydlig. Många gånger blir våra vägval otydliga och diffusa av våra egna ambitioner.
Ambitionen att vara så himla duktig hela tiden.
Positiv, snäll, rättvis, transparent, påläst, tungan på guldvåg hela tiden. Får inte kränka någon. Får för den delen inte ens ge en antydan till att kränka. Däremot ska jag naturligtvis hantera vilket beteende som helst gentemot mig själv. Grymma lektionsplaneringar som dessutom hela tiden kan bli lite bättre, snabb rättning, varierande arbetssätt och framförallt ska man vara en administratör av rang. Ständiga uppdateringar gentemot föräldrar och elever. Påminna. Påminna igen. Svara på mejl, ringa hem. Vara amatörpsykolog gentemot eleverna. Föräldrar med för den delen. Jobba ämnesöverskridande och se alla elever. Kollegor också. Inte bli arg, inte visa hur arg man blir. Inte få det där utbrottet som hela min själ vill ha.
När man sen kommer hem så ska man förutom att inte krascha familjelivet rätta lite och kanske se den där dokumentären och nyhetssändningen och.........
Det går inte. Eventuellt lyckas man ett litet tag och får möjligheten att njuta av att man är en av världens bästa lärare. Eller kanske till och med en av världens bästa människor. Men hur länge då?
Det var länge sedan jag gav upp tanken på att vara sådär överdrivet bra. Jag minns att min första tanke att begränsa mig var att jag ska jobba utefter de förutsättningar jag får. Minns att jag var lite grinig på min dåvarande chef under den här perioden. Varför skulle jag trolla?
Så bra att jag blev grinig! Det gav mig insikt.
Jag har exempelvis både planeringar och lektioner som inte är som jag skulle vilja. När jag får tid kommer jag att förbättra dem. Men fram tills dess. De duger. Jag duger. Även om jag inte är så bra som jag skulle vilja.
JAG ÄR TILLRÄCKLIGT BRA!
Det stora problemet när man jobbar med andra människor är just att ens känslor riskerar att göra en omdömeslös. Ambitionerna blir orimliga. Målsättningen oavsett om den är uttalad eller outtalad blir över tid omöjlig att nå.
Jag är alltid på plats och jag mår bra. Jag är inte bäst men bra och jag kommer totalt sett ha hjälpt väldigt många fler elever under min gärning än vad jag skulle göra som kortvarigt helgon.
Många helgon var för övrigt martyrer. Och eftersom vi inte ska sprida den "rätta" tron. Till vilken nytta är martyrskapet då?
Må bra är steg ett. Vi måste våga vara egoistiska för att på bästa sätt kunna vara en långvarig tillgång för de omkring oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar