!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


onsdag 29 juli 2015

MOSS-KM Ugglemossen


Jag har sprungit förbi den massor med gången och tänkt tanken men aldrig funnit någon anledning att korsa den, Ugglemossen. Så när jag fick reda på att Solvikingarna kör ett klubbmästerskap, tre varv (korsa mossen och stigen tillbaka medsols), cirka 9 kilometer, tyckte jag att det lät skitkul och bara måste vara med. 

Fick med mig min far och min minste (de övriga två kom senare tillsammans med familjen kompis). Vi parkerade på Öjersjö golfklubb och hade faktiskt lite problem med att hitta ner. Märkligt det där när man kommer från fel håll. Har ju alltid sprungit upp från mossen och korsat golfen. Aldrig tvärt om.
På startlinjen var det lite pirrigt. Det var ju tävling:) Förväntan och nervositeten var tydlig bland oss alla och de dåliga skämten haglade. När jag tittade mig omkring tänkte jag att vi verkligen var olika klädda. En del verkade inte bekymrade över att inte bli hittade ifall de skulle sjunka ner medan andra liksom jag själv hade de klaraste färger på sig. Ibland är det vettigt att ta ut en försäkring...

Klockan klarade klockdomsprovet.

Starten går och jag avvaktar lite för att få en uppfattning om hur de andra tar sig fram. Efter dem och så börjar en jobbig, koncentrerad och fantastiskt udda och rolig tävling. Ibland sjönk jag inte ner så mycket, ibland lite och några gånger riktigt ordentligt. Grejen var att det aldrig gick att veta vad kommande steg skulle resultera i. Jag försökte verkligen ta mig fram på olika ställen men kunde aldrig hitta vilket sätt som var det bästa. I en "kanal" med vatten? Precis bredvid? Mossa? Gyttja? Gräset? Överraskningen låg inte i att sjunka ner, den infann sig snarare när man inte gjorde det. Det innebar ibland att jag fick en plötslig tempoväxling och därmed sjönk ännu djupare strax efteråt. 

Mjölksyran spred sig och det fanns verkligen inget ställe i mossen där det blev lättare. På något sätt var det ändå inte mjölksyran som var det jobbigaste. Istället var det den orytmiska "löpningen". Att aldrig veta hur nästa steg skulle komma att se ut. 

När mossen väl var avverkad väntade en stigning med ytterligare syra och sen var det full fart på stigen tillbaka till varvning. Förmodligen var det tack vare mossen men vad underbar stiglöpningen var tillbaka. Hur fort det gick är egentligen ointressant men jag upplevde att det gick fort och jag kände mig grymt stark. En härlig känsla. 

Tävlingsmässigt hade jag inför sista varvet en man i grönt framför mig. Jag trodde mig veta att jag var snabbare på stigen så min förhoppning var att inte tappa i mossen för att susa förbi honom lite senare. Problemet var att det fanns en anledning till att han faktiskt låg före. Om jag kan liknas vid ett tungt vildsvin så var han definitivt en syrsa som snabbt och till synes problemfritt svävade fram. Halvvägs efter ett dyk ner i gyttjan kunde jag tungt konstatera att avståndet nu hade dubblerats och jag drev visserligen på allt jag hade sista stiglöpningen men kom aldrig nära. 

En härligt rolig tävling och ett tack till de som kom på tanken med den från första början och även de i klubben som hjälper till med liknande arrangemanget. Jag ska från och med nu oftare bli en av dem. 

På kvällen var jag fortfarande så upprymd att jag för ovanlighetens skull hade svårt att somna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar