!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


torsdag 23 juli 2015

En mental seger

Jag är så in i helvete stark.


Liggandes i soffan med Runner´s world är jag otroligt stark. Där finns tips och idéer om hur man mentalt ska hantera kroppen när den skriker och säger emot. De flesta av dem har jag testat och från soffan vet jag att jag kan stå emot. Att jag vet hur man gör för att pina kroppen och vinna den där segern över sig själv.

Men det är en viss skillnad på teori och praktik. För i soffan är utgångsläget alltid det bästa. Tyvärr är det inte alltid det i praktiken. Likaväl som jag rent fysiskt kan vara i god eller sämre form så kan det givetvis även gälla den mentala biten. Och det är det som är den verkliga utmaningen. Att klara av det när ursäkterna pockar på och bara blir fler och fler.

Igår var det äntligen dags för Solvikingarna igen. Tröskelpass med fart och sällskap. Sedan en tid tillbaka har jag bestämt mig för att sluta fega och våga vara med i gasellgruppen. En grupp som jag vet att jag kan klara av. Men det är på gränsen. Det finns inget utrymme för annat än full fart.

Vi var sju. Uppvärmning och sedan cirka 12 kilometer. Fyra av dem rivstartade, däribland min underbare löparkompis från Kap Verde. Jag hänger på. Det går fort. Efter några kilometer inser jag att det går för fort. Försöker hålla en vettig fart själv men det är svårt. Avståndet ökar till de fyra där framme och det känns tungt. Riktigt tungt. 

Jag ligger i och tänker att de två som är bakom mig i alla fall inte ska få komma ikapp. Den ene av dem gör det. Ännu tyngre och nu förs ett öppet krig.


En del av mig vill naturligtvis hänga på men jag är så himla trött och ursäkterna för att låta bli bara haglar fram. Den här kampen förs i ett par kilometer och jag vågar inte riktigt ta ett beslut. Jag vågar inte bestämma att jag ska orka med hela vägen. Det är som att jag vill låta dörren stå lite på glänt, en utväg. Låta någon av alla ursäkterna vinna och därmed legalisera att jag viker ner mig. 

Tillslut bestämmer jag mig och kort därefter är det som om löpningen faktiskt blir något lättare. Jag hänger på hela vägen och var nära att jubla av lycka vid målgång. Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att jag hade tagit honom vid en spurt, men eftersom det delvis var han som drog mig i mål och eftersom det inte var tävling, kändes det respektlöst att gå om honom på slutet. Men tanken fanns där:)

Jag vann över mig själv och det var en ljuvlig seger. Kroppen var allt annat än optimalt förberedd och ändå sprang jag som aldrig förr. 

Idag är både kroppen och knoppen i behov av återhämtning. Framförallt knoppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar