I flera månader har jag haft ett tydligt mål i sikte, Borås ultra marathon 87 km. All min träning har detta i fokus. Löpning, cykling, simning, till och med den svintråkiga styrketräningen har BUM som en gemensam nämnare. Det är inte fåfängans muskler som slipas. För visst är det lätt att hamna där. Nej, det är bål, bål och åter bål samt en del ben.
Alla kilometer handlar om att hjärta, muskler och senor ska vänja sig. Att jag kommer att klara de 87 kilometrarna är jag numer övertygad om men för min del handlar det om inte längre om det. Utan istället om hur jag ska klara det. Blev lite skrämd av att se den där dåren i svt-s "En klassiker", som inte var förberedd för vad han hade gett sig in på. Han klarade nästan allt men med en ångest och smärta som gick som en pil igenom tv-n. Jag vill inte ha det så. Givetvis förväntar jag mig en enorm trötthet när jag har klarat det men jag vill samtidigt inte krypa mig fram.
Hursomhelst insåg jag igår på nyårsafton att jag ännu inte hade anmält mig till loppet. Jag har så länge varit mentalt anmäld att jag har glömt att göra det i verkligheten. Strax efter att ha skickat in min anmälan kunde jag inte göra annat än att småle för mig själv. Tävlingsledaren måste ju skaka på huvudet när han får in ytterligare en dåre med ett nyårslöfte.
Den bjuder jag på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar