Ge mig en skyffel, en grushög och en skottkärra eller en massa snö och en snöskyffel. Eventuellt ett "utegym" där jag kan lägga fem minuter tillsammans med fåglarnas kvitter. Men inte ett gym!
Jag har förstått att det är nödvändigt men jag tycker inte om det. Framförallt bålen kan behöva en duvning lite då och då. Men inte på ett gym!
Idag försöker jag köra lite styrka vid ett eller två tillfällen i veckan. Men inte på ett gym! Tack vare mina ljudböcker klarar jag av det. Och hade det inte varit för att alla löpartidningar och liknande hade lagt en sådan stor vikt vid det här med styrketräning som ett komplement till löpningen hade jag låtit bli.
För många år sedan försökte jag mig på gymmet som en träningsform. Jag klarade av två eventuellt tre månader. Sedan var det över för min insats på köttmarknaden. Ytligheten var så påtaglig att jag äcklades. Träning, inte för hälsans skull utan för utseendets. Jag märkte även att jag själv blev lite fixerad och fartblind. För i ärlighetens namn är även jag lite fåfäng. Det var bara att lägga ner verksamheten. Dock med ett så här i efterhand fantastiskt minne i bagaget.
Snart ombytt klev det in en man i omklädningsrummet. I periferin, medveten om hans närvaro, och framför hans storlek, noterade jag att han verkade ha något form av bekymmer. Ville/vågade inte titta närmare. Enbart skorna kvar och jag märker att han närmar sig. Fantasins kugghjul sätter igång och jag hoppas innerligt att det inte är till mig han är på väg. Men nog går han rakt emot mig på ett oroväckande sätt?
Klappen på axeln får min mage att hugga till och fantasin att skena ytterligare. I min fåniga rädsla känns han ännu större. Mycket vänligt frågar han mig om jag har möjlighet att hjälpa honom av med t-shirten. Min tankepaus känns evighetslång. Driver han med mig? Vågar jag skratta? Vad händer om jag skrattar? Han är som en belgian blue, svettig och med en t-shirt som förmodligen hade passat lilla mig mycket bättre. Jag hör mig själv säga något i stil med "jamen visst, inga problem". Han vänder sig om och börjar framifrån kränga av sig medan jag rycker och sliter bakifrån. Jag minns att jag hade två tankar. Den ena var SKYNDA DIG! Den andra var hoppas, hoppas ingen kommer in.
Uppdraget slutfört och han tackade artigt för hjälpen. Jag flög, snabbt men så sansat som möjligt, ut ur omklädningsrummet och in på gymmet. Körde mitt tänkta pass i expressfart, sedan hemåt.
För att aldrig återvända igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar