Med tanke på slutet i den tredje boken, Jakten, är det två sargade hjältar som slickar sina sår i början av den här fjärde boken. Tids nog får centurionerna Macro och Cato ett nytt uppdrag, att träna de allierade kelterna i romarnas disciplin och krigskonst. Samtidigt finns en oro över hur genomtänkt detta är. Går det verkligen att lita på kelternas lojalitet? Det finns tyvärr inte så mycket att välja på eftersom romarna lider brist på folk och behöver manskap framförallt för att stödja sina försörjningslinjer.
Till en början går det bra men maktkampen inom de keltiska folkgrupperna gör att det börjar bli alltmer oroligt och problemen växer sakta men säkert. Tillslut blir det en fråga om överlevnad.
Även den här fjärde boken är klart läsvärd. Förutom de vanliga ingredienserna i den här serien som jag tycker om måste jag slå ett slag för karaktärerna Macro och Cato. Det är en perfekt balans emellan dem. Deras egenskaper kompletterar varandra och som läsare njuter jag av att få lite av varje. Cato, den fundersamme, kloke och känslosamme och något veke.
Och så Macro... Går det annat än att älska denna karaktär? En obekymrad ångvält (framförallt verbalt), spontan och enkel utan krusiduller. Jag skulle så gärna vilja jämföra honom med någon annan för att få den oinvigde att förstå men har svårt att hitta exempel. Kanske att man får en någorlunda vettig bild framför sig om man ser en korsning mellan Kalle Anka och Lille John i Robin Hood:)
Hursomhelst är jag tacksam och glad över att serien bibehåller sin kvalité. Det finns ju en hel del böcker kvar att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar