Två eller tre dagar kvar till julafton och jag befinner mig i ett bokvakum. Min dåliga tajming har gjort mig tillfälligt boklös. Jag vet vad som komma ska (Follets Evighetens rand) men kan jag verkligen bara vänta? Jag sneglar mot nattduksbordet och han sneglar tillbaka på mig. Jag vet att jag innerst inne vill men vet också att jag varken kommer att hinna igenom den eller för den delen orka läsa hela. Med denna insikt börjar jag ändå. Jag tänker att jag i alla fall är lite duktig om jag börjar på Mandelas självbiografi. Det är inte värre än att jag lägger ifrån mig den om ett par dagar.
Julen kommer och så även Follett. Underbart! Återigen en tegelsten av stora mått med ett stort underhållningsvärde. Problemet är bara att jag har 500 sidor Mandela kvar. Det är inte längre tal om att lägga ifrån mig den. Det är den alldeles för bra och intressant för.
Uppväxten, ungdomsåren, flykten till storstaden, ANC. Tankarna, värderingarna, kampen och de ofattbara orättvisorna. Det jag tidigt slås av är att så många av alla dessa obegripliga orättvisor i Sydafrika äger rum efter andra världskriget. Nog för att det tog ett tag innan vi begrep vad Stalin hade sysslat med men Hitlers framfart var ju inte direkt okänd. Hur kunde apartheiden i Sydafrika få finnas och utökas under så många år? Det är ju helt sjukt att den avskaffades först så sent som på 1990-talet. Det är något man verkligen kan fördjupa sig i. Det har jag inte tänkt göra här och nu men det lämnar inte huvudet i första taget.
Robben Island, rasismen där och Mandelas enorma livsgnista. Frigivningen och förhandlingarna med de Klerk.
Så intressant och så bildande och nyttigt att läsa. Jag är för övrigt mycket stolt över att jag klarade av den. Det hade jag garanterat inte gjort för några år sedan. Jag hoppas att jag har nått en ny nivå i min läsning där det inte alltid måste vara underhållning och avkoppling. Det är nog så bra, men visst medför det ytterligare en dimension när man klarar av att ta till sig den här sortens böcker.
För övrigt är det intressant och beklagligt att dessa stora människor som har betytt och betyder så mycket för oss har varit tvungna att offra sig som de har gjort för andras skull. Till exempel försummade både Gandhi och Mandela sina familjer. Ett offer som få klarar av att göra. Är det det ultimata beviset på solidaritet och medkänsla? Egoisten i mig säger nämligen att jag och min familj är viktigast. Eller är det en annan form av egoism? Den där man delvis förverkligar sig själv genom andra? Inom mitt yrke är det mängder med kollegor som inte klarar av att sätta en vettig gräns för vad som är jobb och vad som är privatliv. Varför blir det så? Vad är det som får oss att må bra? Hur värdesätter man sin familj gentemot andra människor? Vad är egentligen egoism i de här sammanhangen?
För mig är svaret självklart men det betyder inte att det är lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar