Annandag Jul. Beslutet om att sticka iväg på en löptur taget sedan flera dagar tillbaka. Kliver upp och gör mig redo. Svärmor frågar mig lite lätt om jag vet hur många grader det är ute. Varningsklockan ringer. Det finns ju en anledning till att hon frågar, eller hur?
-13 grader!
Oj! Min första tanke är att jag inte har nog med kläder. Min andra tanke är att det är förbjudet att vika ner sig. Strumpor och skor, löparbyxor, långärmat underställ, t-shirt och jacka. Mössa på huvudet, handskar och en sådan där sak som jag inte vet vad den heter som man kan ha som halsduk, öronvärmare eller mössa. Idag blev den en halsduk.
För att vara säker på att vara riktigt varm gör jag några "dammsugare" inomhus därefter iväg.... Min fru hinner fråga mig om jag ska ta en långtur, varpå jag tittar på henne och alldeles för otrevligt påtalar att det är -13 ute. Ångrar mig i efterhand eftersom jag inser att frågan var befogad. Hon vet mycket väl att jag lika gärna kan ta mig ganska långt när jag väl har satt igång.
Hon hade för övrigt rätt...
Givetvis tar min klocka några minuter på sig att hitta gps-en , kylan är påtaglig. Som tur är blåser det inte. Alla muskler är som bedövade och det tar lång tid innan kroppen verkligen får upp värmen. Tårna kändes bra först efter en timmas löpning.
Det positiva var att andningen kändes ok så det var bara att pinna på och jag fick för mig att det sakta men säkert blev lite varmare. Mot slutet smög sig kylan dock på igen. Fingrarna blev svåra att sträcka ut och svetten, förmodligen tillsammans med en sänkt energinivå i kroppen gjorde att jag kändes kallare och kallare. Tror att jag i och med detta lyckades höja tempot lite. Alltid något!
Väl hemma igen var jag nöjd. Det var inte så himla farligt och jag hade rätt. Det hade blivit varmare. Tempen stod på -8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar