Snömannen av Jo Nesbö

Harry Hole har fått en ny kollega och har fortsatta alkoholproblem. I Snömannen siktar en seriemördare in sig på en viss typ av offer. Gifta kvinnor som har barn. Varför? Och varför alla snögubbar?

Jag gillar både Nesbö och Hole. En intressant och kul bokserie att följa, ofta spännande och berikande. Utgångspunkten i den här boken är att 20% av alla barn inte vet vem deras egentliga pappa är. Otrohet är alltså inget ovanligt och det är också kärnan i mördarens val av offer.

Boken är absolut inte dålig men jag tycker inte heller att den är speciellt bra. Förutom den givna jakten efter mördaren tycker jag inte att den ger så mycket mer. Istället är det framförallt två saker som stör mig så till den grad att jag ovanligt ofta tittar ner i mobilen för att se hur mycket av boken som är kvar. Det är naturligtvis bra att en bok inte är förutsägbar men det blir samtidigt lite fånigt och rent av tjatigt när en författare nästlar in sig för mycket. Det är ju inte en gång som polisen i den här boken  tror sig har fått fast mördaren...., men så ändå inte. Nummer två är återigen den personliga vendettan och det är som att, nu när jag tänker efter, det återkommer väl ofta i Nesbös böcker om Hole. Jägaren och/eller hans närmaste blir de jagade. Detta moment kan givetvis vara nog så spännande men sker det för ofta leder det till inflation.

Detta fick mig också att börja tänka på det här med bokserier. Vad är det som gör att jag håller en sådan levande. Vilka aspekter gör att jag fortsätter eller lägger ner en serie? Jag har flera att ta ställning till och det viktigaste tror jag är att det händer något annat. Det får gärna vara samma skelett (tex polisen jagar en mördare) men det är inte det som fängslar. Det måste vara i en annan miljö eller med nya samhällsfrågor som ligger till grund för boken. Något Arne Dahl har varit en mästare på, apropå mitt förra inlägg. Det där skelettet är ju egentligen bara något att hänga upp djupet i boken på. Och i den här boken tycker jag att Nesbö delvis har misslyckats med detta.

Han får givetvis fler chanser...

Utmarker av Arne Dahl

Arne Dahl är tillbaka! Och han ger mig ett något kluvet intryck.

Ingen A-grupp, ingen Opcop, istället den ensamme polisen Sam Berger som nystar i ett fall där en femtonåring är spårlöst försvunnen. Tidigt anar han att han är en seriemördare på spåren.

När en författare kommer med något nytt så ska det vara just..., nytt. Ändå är det svårt att inte sakna de tidigare böckernas aura och charm. De makalöst speciella personerna, mystiken och mytologin, samhällskritiken och naturligtvis även humorn. Ja, jag är vansinnigt förtjust i Arne Dahls tidigare böcker och det gör naturligtvis att den här har mycket att leva upp till.

Utmarker är inte alls som de andra böckerna. Men visst är den bra. Det är ett härligt flyt i berättelsen och bladen vänds fort, fort. Länge känner jag att det är en bra deckare men inte så mycket mer. Jag vill ha mer, det är ju ändå Arne Dahl som ligger bakom alstret. Tids nog kommer också det där lilla extra. Fallet avklarat men ändå inte. Det ligger något större bakom. Något som inte alls är uppklarat. Nyfikenheten inför det som komma skall är väckt.

Boken känns verkligen som en inledning. Förutom det polisiära berör boken skuld, skam och mod och hade det inte varit för det där lilla extra som kommer fram mot slutet av boken så hade jag nog avfärdat den som vilken bra deckare som helst. Jag hoppas innerligt på mer av allt det där andra. Mördare, jakt och upplösning i all ära men det jag vill ha är ett liknande djup som finns i de andra böckerna.

Som sagt, det här var en lovande inledning men vi hoppas på mer.

För övrigt undrar jag om det ligger något mode i att jägaren och den jagade har har en personlig anknytning. Kanske slumpen att jag har stött på det ett flertal gånger på kort tid men nog känns det lite fånigt.

Alfabethuset av Jussi Adler-Olsen

Bryan och James, två engelska piloter, blir under andra världskriget nedskjutna. I fiendeland (Tyskland) lyckas de ta sig ombord på ett tåg som fraktar skadade tyska soldater. De byter identitet med två traumatiserade soldater och hamnar tillslut på ett sinnessjukhus. Snart inser de att det finns fler som simulerar och att det inte blir lätt att fly.

Boken är uppdelad i två olika tidsepoker. Dels tiden under kriget och dels 30 år senare. Den första delen är riktigt spännande, intressant, oförutsägbar och bra med ett litet minus, och det är att jag tycker att tiden på sinnessjukhuset är väl långdraget. Där finns en period i boken som är ganska så intetsägande. Det händer helt enkelt inte så mycket nytt utan är mer ett tragglande av samma sak.

Den andra delen i boken är bättre för att den saknar ett minus likt det jag ovan beskrivit. Jussi Adler-Olsen har ett flyt i sitt berättande som jag verkligen gillar. Kul att få det bekräftat i en bok som inte handlar om kommissarie Mörk. Slutet är tänkvärt och ger en hel del funderingar om vänskap, svek och vad man har för ansvar gentemot sig själv och sitt eget öde.

En mycket bra bok.

Animal farm av George Orwell

Djuren på gården gör uppror mot bonden. Kör iväg honom och skapar ett nytt system där alla djuren ska vara lika mycket värda. Grisarna, som är smartast, tar snart befälet och snart ruckas det lite i taget på de grundläggande värderingarna. Snart nog är det inte längre tal om att alla är lika mycket värda.

Orwell driver friskt med den ryska revolutionen och han gör det på ett alldeles lysande sätt. Jag tycker det är genialiskt att han har gett djur huvudrollen. På något sätt förenklar det bilden när de korkade och hjärntvättade individerna är får och hönor. Så lätt att relatera till dumheten och så skrämmande när parallellen går till människan hela tiden. För det går att översätta den här boken på bra mer än bara den ryska revolutionen. Jag tycker att man förutom hur kommunismen kom att arta sig kan se tydliga mönster av samma dumhet idag. Hur lätt vi kan bli förledda och gå vilse i de märkligaste tankar och idéer.

Boken måste läsas och det jag genomgående funderade på under läsningen var, när? Bör man ha koll på kommunismens historia eller inte? Jag tror att läsaren med förförståelse kanske får ut mer av boken samtidigt som jag ser en enorm fördel att relatera till den här boken när jag undervisar om kommunismen. Alltså spelar det kanske inte så stor roll...

En kul detalj är när en bok skriven 1945 tydligt framhåller att socker leder till övervikt. Vad hände med den kunskapen sen? Apropå att bli vilseledda...

Näsan av Nikolaj Gogol

En barberare upptäcker en näsa i sitt nygräddade bröd. I panik känner han igen den och försöker göra sig av med den. Offret vaknar en morgon totalt ovetande om att han saknar just denna näsa. När tusan försvann den? Vart har den tagit vägen? Och framförallt hur hittar man en borttappad näsa?

Den här novellen innehåller den ena obegripligheten efter den andra. Jag försöker förstå, läsa mellan raderna och hitta andra betydelser. Det går inget vidare. Fram till sista sidan har jag småskrattat lite, rynkat på ögonbrynen och någonstans erkänt för mig själv att jag inte riktigt förstår den här ryssen. Då kommer det. En liten förklaring på det märkliga jag just läst och genast ser jag ljuset i det obegripliga, skrattar mer, skakar på huvudet och tänker att det var mig en märklig och djävligt humoristisk författare.

Blir lite sugen på att läsa den igen. Trots att det vore tämligen meningslöst...

Gudarnas blod av Conn Iggulden

Caesar har precis blivit mördad. Mördarna skyddas av en egenproducerad amnesti. Marcus Antonius och Caesars adoptivson Octavianus (sedermera kejsar Augustus) vill hämnas.

Som alltid är historiska romaner intressanta. De storpolitiska intrigerna och rävspelet är intressant och skiljer sig en del från Simon Scarrows böcker som är mer på fotsoldatsnivå, vilket är kul. Hela tiden finns den där nyfikenheten inom mig som undrar vad som är sant och inte. Tidigt längtar jag till den historiska bakgrunden som jag vet kommer i slutet på boken. Samtidigt känns stora delar av boken som en slags transportsträcka fram till slutet. Intressant till vissa delar men inget som direkt suger tag och engagerar jättemycket. Undantaget är avsnittet om hur Octavianus, eller rättare sagt en av hans närmaste män, lyckas producera en ny flotta. Riktigt bra och intressant.

Som helhet en ok bok men man mår bra även utan att ha läst den.

Den tomma stolen av J.K. Rowling

En gubbe dör plötsligt. Överraskade människor vältrar sig i olyckan. Småaktighet och konflikter mellan allt och alla i en liten stad i England.

Jag vet inte varför men jag lyckas inte fokusera. Blir inte fångad av någonting i boken. Känner mig splittrad och disträ. Det går inte att fortsätta och jag känner att jag inte kan ge ett vettigt omdöme.

Så fråga inte mig vad jag tycker om Den tomma stolen.