!


I listan till höger, med läsvärda böcker, visas med ett utroppstecken vilka böcker som är mina favoriter.


onsdag 4 maj 2016

Snömannen av Jo Nesbö


Harry Hole har fått en ny kollega och har fortsatta alkoholproblem. I Snömannen siktar en seriemördare in sig på en viss typ av offer. Gifta kvinnor som har barn. Varför? Och varför alla snögubbar?

Jag gillar både Nesbö och Hole. En intressant och kul bokserie att följa, ofta spännande och berikande. Utgångspunkten i den här boken är att 20% av alla barn inte vet vem deras egentliga pappa är. Otrohet är alltså inget ovanligt och det är också kärnan i mördarens val av offer.

Boken är absolut inte dålig men jag tycker inte heller att den är speciellt bra. Förutom den givna jakten efter mördaren tycker jag inte att den ger så mycket mer. Istället är det framförallt två saker som stör mig så till den grad att jag ovanligt ofta tittar ner i mobilen för att se hur mycket av boken som är kvar. Det är naturligtvis bra att en bok inte är förutsägbar men det blir samtidigt lite fånigt och rent av tjatigt när en författare nästlar in sig för mycket. Det är ju inte en gång som polisen i den här boken  tror sig har fått fast mördaren...., men så ändå inte. Nummer två är återigen den personliga vendettan och det är som att, nu när jag tänker efter, det återkommer väl ofta i Nesbös böcker om Hole. Jägaren och/eller hans närmaste blir de jagade. Detta moment kan givetvis vara nog så spännande men sker det för ofta leder det till inflation.

Detta fick mig också att börja tänka på det här med bokserier. Vad är det som gör att jag håller en sådan levande. Vilka aspekter gör att jag fortsätter eller lägger ner en serie? Jag har flera att ta ställning till och det viktigaste tror jag är att det händer något annat. Det får gärna vara samma skelett (tex polisen jagar en mördare) men det är inte det som fängslar. Det måste vara i en annan miljö eller med nya samhällsfrågor som ligger till grund för boken. Något Arne Dahl har varit en mästare på, apropå mitt förra inlägg. Det där skelettet är ju egentligen bara något att hänga upp djupet i boken på. Och i den här boken tycker jag att Nesbö delvis har misslyckats med detta.

Han får givetvis fler chanser...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar