Arne Dahl är tillbaka! Och han ger mig ett något kluvet intryck.
Ingen A-grupp, ingen Opcop, istället den ensamme polisen Sam Berger som nystar i ett fall där en femtonåring är spårlöst försvunnen. Tidigt anar han att han är en seriemördare på spåren.
När en författare kommer med något nytt så ska det vara just..., nytt. Ändå är det svårt att inte sakna de tidigare böckernas aura och charm. De makalöst speciella personerna, mystiken och mytologin, samhällskritiken och naturligtvis även humorn. Ja, jag är vansinnigt förtjust i Arne Dahls tidigare böcker och det gör naturligtvis att den här har mycket att leva upp till.
Utmarker är inte alls som de andra böckerna. Men visst är den bra. Det är ett härligt flyt i berättelsen och bladen vänds fort, fort. Länge känner jag att det är en bra deckare men inte så mycket mer. Jag vill ha mer, det är ju ändå Arne Dahl som ligger bakom alstret. Tids nog kommer också det där lilla extra. Fallet avklarat men ändå inte. Det ligger något större bakom. Något som inte alls är uppklarat. Nyfikenheten inför det som komma skall är väckt.
Boken känns verkligen som en inledning. Förutom det polisiära berör boken skuld, skam och mod och hade det inte varit för det där lilla extra som kommer fram mot slutet av boken så hade jag nog avfärdat den som vilken bra deckare som helst. Jag hoppas innerligt på mer av allt det där andra. Mördare, jakt och upplösning i all ära men det jag vill ha är ett liknande djup som finns i de andra böckerna.
Som sagt, det här var en lovande inledning men vi hoppas på mer.
För övrigt undrar jag om det ligger något mode i att jägaren och den jagade har har en personlig anknytning. Kanske slumpen att jag har stött på det ett flertal gånger på kort tid men nog känns det lite fånigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar