2018 genomförde Camilla Johansson Kalmar Ironman. Detta trots att hon hade en obotlig cancer. Hennes tanke och motto var "Lev för fan".
Jag lyssnade på henne i en podd (Coltings nakna sanning avsnitt 219) det året och blev väldigt tagen av hennes berättelse och sätt att tänka. I december 2019 gick hon bort.
2019 gjorde jag själv Kalmar Ironman och under löpningen (fyra varv) sprang jag förbi en kvinna som hade en tröja med texten "Lev för fan" på ryggen. Jag var trött och uppenbarligen fungerade inte synapserna så fort för det tog ett tag innan jag hann reflektera över vad det var jag hade sett. Var det möjligen Camilla? Tanken att stanna slog mig. Ville säga några ord men det blev tyvärr inte så. Det var ju tävling...
Om det var Camilla eller inte kommer jag aldrig att få veta men de senaste veckorna har jag vid ett antal tillfällen kommit att tänka på henne och hennes öde. Hur hon trots obotlig cancer och ett tidvis psykiskt och fysiskt hemskt lidande ändå vägrade ge upp. Hon ville leva och tänkte göra så i möjligaste mån den tid hon hade kvar.
Anledning till att jag på senare tid har tänkt på henne är Corona pandemin och hur mångas oro och rädsla fullständigt tar över.
Jag gör mängder med medvetna val för att må så bra som möjligt. Både för stunden och framtiden. Likväl finns inga garantier. Jag kan bli överkörd imorgon eller råka ut för något annat hemskt dagen därpå. Men hur stor är risken? Och om jag nu ska utgå ifrån risker så måste jag väl flytta hemifrån. För visst är det hemma de flesta olyckor sker....? Frågan är vart jag flyttar då?
Var försiktig, smart och ansvarsfull men det är fullständigt orimligt att bygga upp en oro och rädsla som får oss att sluta leva. Det blir som att sätta sig själv i ett mentalt fängelse som du med lite mer oro och rädsla gör mer och mer rymningssäkert.
Nej. "Lev för fan".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar