DN hade nyligen ett intressant reportage om en av alla Röda armé skolor som finns i Kina. Intressant och häpnadsväckande framförallt i jämförelsen med svenska skolor och våra värderingar. Först och främst vill jag betona att jag inte vurmar för den kommunistiska enpartistaten Kina men det innebär inte att allt därifrån är dåligt.
Just uttrycket "äta bitterhet" tycker jag är så talande. Att lära sig att hantera och klara motgångar är i mina ögon en av de viktigaste egenskaper man behöver ha. Nu mer än någonsin.
Livet handlar om att utvecklas och därmed besegra svårigheter. Även om vi gärna vill att allt ska vara enkelt och roligt så är det inte det. Det får inte vara det och kan inte vara det.
Så hur bra är vi på att äta bitterhet i ett samhälle där vi gör allt vi kan för att det ska vara så enkelt och roligt som möjligt. Vi duckar frenetiskt för varje minsta motgång och när vi slutligen varken kan krypa under eller hoppa över en motgång blir det extra jobbigt eftersom vi inte är tränade i att hantera dem.
Vad gör vi i skolans värld för att rusta våra elever för livet? Vad gör vi som föräldrar?
I skolan ska allt vara roligt och engagerande så att våra barn vill lära sig. De ska motiveras och undervisning ska anpassas till deras behov och svårigheter. Digitala verktyg ska användas för att enklare uppnå allt detta. Skolan i Sverige är kanske bättre och roligare än någonsin. ÄNDÅ! Har vi en enorm mängd med elever som inte orkar och vill. Som inte är motiverade och engagerade. Jag upplever verkligen att det har blivit värre. Och när det inte fungerar med det vi gör ska det göras om och bättre. Anpassas ännu mer i förhoppning att det ska leda någon vart.
Dagen jag blev förälder var det som att jag skrev på ett osynligt konfliktkontrakt. För det är i mångt och mycket det föräldraskapet handlar om. Konflikter i all oändlighet. De är jobbiga men måste tas. Orkar jag det? Hur bra är jag på att äta bitterhet?
Hur bra bli mina barn på att äta bitterhet om jag inte gör det? För inte sjutton är det meningen att de bara ska få göra som de vill, äta vad de vill. Det tror i alla fall inte jag.
Såklart att vi vill ha det så bra som möjligt. Men jag tror inte att vägen dit är att undvika problem. Istället måste vi ha rätt redskap för att hantera och besegra de problem eller motgångar vi råkar på.
Var hade jag varit idag utan segrar över alla tråkiga och jobbiga saker i skolan, i idrotten. I livet?
Var hamnar jag framöver om jag inte fortsätter att besegra tråkigheter?
I längden kan vi inte rationalisera bort motgångar. Tids nog smäller det till och risken är att det då blir med en våldsam kraft trots att slaget egentligen inte är speciellt hårt. För att vi helt enkelt inte tränade att besegra motgångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar