Mina rökande söner

Jag har ett dilemma som jag tycker är så oerhört svårt att förhålla mig till.

Alla mina barns kamrater röker. Så fort tillfälle ges är de där och puffar. De socialiserar och umgås och har fantastiskt roligt ihop. De provar olika och nyare varianter, utvecklas och blir bara duktigare och duktigare. Tror till och med att en av dem kan bilda en ring av röken han blåser ut.

Fantastisk!

Innan skolan, efter skolan och naturligtvis även hemma. Det fina är att rökningen tydligen går precis lika bra ute som inne. Får inte riktigt ihop det där eftersom jag själv alltid tyckt att cigarettrök inomhus är jobbigt.

Jag är så innerligt emot rökningen (kan väl acceptera en viss form av feströkande). Jag vet hur skadlig den är. Andedräkten, håret och kläderna som luktar, för att inte tala om huttrandet ute i iskylan när man bara måste ta ett bloss. Inte bra!

Samtidigt hamnar mina barn utanför. Härom veckan blev den ene inte bjuden på ett rökkalas eftersom kamraten visste att han inte hade några rökverk. Inget som min son verkade ha några större bekymmer med men som förälder blir det lite jobbigt när ens barn utesluts. Ett engångsfall, men ändå. Den där bolmande gemenskapen är ändå en gemenskap. I vardagen blir det trots allt svårt att tillhöra när samtalsämnena bland kamraterna handlar om exempelvis olika cigarettmärken, smaker, olika typ av filter och hur man bäst själv rullar sin egna cigg. Obegripligheter för den icke insatte.

Utanförskap.

Här gäller det att ta ansvar som förälder.

Därför är det givet att jag ska köpa cigaretter åt mina pojkar men känner att det fortfarande är lite tidigt trots att ingen annan verkar tycka så. De är ju trots allt bara 9 och 11 år.

Hm, knepigt!

Naturligtvis bjuder jag mina barn på några bloss då och då. Är ju inget monster! Vi kallar det fredagspuff i vår familj. Och givetvis kommer pojkarna ibland hem från kompisar och har puffat lite.

Det är ju så gott! Och det går ju inte att komma ifrån att det är väldans roligt att röka. Tillsammans. Ensam.

Det märkliga är att beroendet var som värst i början. Vid rökdebuten för några år sedan var det mycket bråk om hur ofta de skulle få röka. Numera är det som om de har vant sig vid vårt regelverk vilket känns skönt samtidigt som oron och gnagandet inte riktigt kan släppa.

Hur länge klarar vi av att hålla våra barn utanför cancergemenskapen?

Vad har jag för rätt att utsätta mina barn för frisk luft, rörelse och verklig social samvaro utan nikotinkick när så gott som ingen annan gör det? Om det inte är i organiserad form förstås.

I den bästa av världar hjälper min barn sina kompisar ur nikotinberoendet men det känns inte realistiskt. Jag hoppas att de en dag kommer att kunna nöja sig med att feströka. Men här och nu kvarstår problemet:

Ska vi, eller hur länge ska vi fortsätta handla efter vår egen övertygelse med risk för att våra söner blir en social paria?

Eller.

Raka vägen till rökrutan bara. Ge upp för cigarettlobbyn. Skit i deras hälsa. Den kamratliga och sociala acceptansen och tillhörigheten är viktigare.

Om jag vet vad jag pratar om?

Jag jobbar med tunga missbrukare på en kommunal vårdanstalt (även kallad skola) för äldre barn och ser varje dag hur nikotinberoendet tar över dem. Hur det fingras på cigaretterna och hur de hela tiden försöker ta ett bloss. Hur apatiska och omotiverade de blir till allt annat. Hur oförmögna de är till att kämpa och besegra hinder.

Man får ett speciellt förhållande till cigarettmissbruket när man så ofta ser hur illa det kan bli. För äldre barn gäller det givetvis även på raster och under lektioner.

Och ingen har en plan. Inte hemma, inte på vårdanstalterna.

Ser vi inte problematiken eller vill vi inte se den för att vi själva är lika tunga missbrukare?