Journalisten Åsne Seierstad bor och lever med familjen Khan i Afghanistan och berättar om deras roller och öden.
Patriarken Sultan är bokhandlare och försöker överleva oavsett vilka det är som styr i landet. Talibaner eller kommunister spelar ingen roll, ekonomin ska gå runt och helst bra mer än så. Hemmavid är han den obestridlige ledaren och hans ord är lag. Boken går ingående igenom de olika familjemedlemmarnas roller och många gånger känns deras liv fullständigt overkligt.
Kvinnas roll i samhället, i familjen. Ett objekt utan rätt till en egen vilja. Burkha eller inte spelar ingen större roll. Familjefaderns totala makt och maktmissbruk och i mina ögon med en total avsaknad av kärlek. En egoism som känns extremt främmande. Ett utnyttjande av familjemedlemmarna som vida passerar gränsen för det tillåtna. Och varför då? Det är frågan som gång på gång far fram i mitt huvud. Hur kan man vilja leva på det viset. Jag kan inte se någon glädje över huvud taget. Det enda som räknas är någon skev uppfattning av respekt, ära och rikedom.
Som SO-lärare anser jag att jag har en hel del bakgrundsfakta till varför det kan se ut som det gör inom vissa kulturer men ändå tycker jag att mycket i den här boken är obegripligt. Systemet är verkligen inte till glädje för någon så varför fortgår det? Och hur länge kan det fortsätta?
Ofta talas det om den muslimska kvinnan och hennes avsaknad av frihet och självbestämmanderätt. Förnedring!? Ja, i alla fall om man har den här boken som utgångspunkt. Jag hade gärna velat läsa en liknande bok skriven av en muslimsk kvinna. Skillnader? Likheter?
Apropå förnedring. På riktigt! Synen av mannen som ett sexuellt perverterat djur som inte klarar av att avstå från sin lusta om inte kvinnan skyls eller rent av göms i hemmet. Det om något är väl en förnedrande bild?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar