När McMurphy blir inlagd på dårhuset förändras allt. Det faktum att han är ny, kritisk och ickeinstitutionaliserad gör att den trygga världen där inne vänds upp och ner. Patienterna trycks ner och människosynen är inte vacker. Vården har direkt motsatt effekt. Så småningom slår McMurphys idéer rot och förändrar patienternas syn på sig själva. Det börjar puttra i grytan och upproret mot överheten kommer allt närmare.
Det här är en mycket tänkvärd bok. Individen mot systemet. Vad är normalt och inte? Vad är ett ok beteende? Är det rätt eller fel att bryta mot reglerna? Är det rent av reglerna som är felet? Hur kritiska är vi egentligen till vår egna situation? Vår egna omvärld?
En kollega hade härom veckan varit i England och kritiserade deras skolsystem mycket kraftigt. Hon nämnde att de var oförmögna till att kritiskt granska det system som var gällande. Är det inte likadant för oss? Det är alltid lättare att kritisera andra. Eller att se tillbaka och fråga sig hur generationen innan egentligen tänkte. Den stora styrka är onekligen att analysera sig själv och sin egna samtid. Vad gör vi idag som är bra? Vad borde vi ändra på?
För övrigt en kul grej att jämföra olika upplagor. Den jag läste var onekligen sliten.
Undrar hur många som har passerat den här? Och blivit klokare?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar