David Eberhard ställer sig väldigt kritisk till hur "vi" uppfostrar våra barn. Eller rättare sagt, hur "vi" väljer att ignorera den uppgiften helt och hållet. Han menar att föräldrar idag inte är intresserade av att agera som just föräldrar. Det vill säga inga tydliga regler och gränsdragningar. "Vi" tror att barnen idag är så sköra att de inte klarar av att bli tillsagda. Samtidigt är "vi" överbeskyddande till max och låter numera inte ens barnen åka pulka utan en hjälm på huvudet.
"Vi" är kompisar (och kompisar vågar/vill inte ta konflikter) med våra barn och det vi då skapar är en livsfarligt odräglig generation som inte klarar av någonting och som blir kränkta för minsta lilla småsak. Han berör både situationen i hemmet och i skolan.
Han är också inne på hur pass mycket föräldrar egentligen kan påverka sina barns personlighet. Det är kompisarna som påverkar dem och inte föräldrarna. Givetvis spelar biologin roll och vissa ärftliga egenskaper men formandet menar han alltså mest beror på umgänget. Föräldrarnas roll är att lära barnen vilka regler som gäller i samhället. Tacka för maten, inte avbryta andra som pratar osv.
Hans slutsats är en genomgående röd tråd genom hela boken. Barn är inte så himla sköra, de tål rent av en hel del. Det är viktigt att ha regler och konsekvenser ifall barnen inte sköter sig. Hur ska de annars bli förberedda för det samhälle som väntar dem längre fram? Föräldrarnas roll är av social karaktär och vill man påverka hur ens barn blir är det lämpligt att vara delaktig i vilka barnen umgås med och inte.
Jag är själv både småbarnspappa och högstadielärare. Det finns mycket för mig att förhålla mig till. Att läsa den här boken var både intressant, roligt och deprimerande. Jag håller inte med om allt som Eberhard säger men utan tvekan det mesta. Till exempel kritiserar han att föräldrarna måste vara med på alla barnens aktiviteter och att de inte ens kan gå på fotbollsträningen själva. Jag ser faktiskt inte problemet med att jag är och tittar på mina barns träning. Förutsatt att jag som åskådare håller tyst och njuter av se dem ha roligt. Däremot får jag nästan allergiska besvär när jag ser majoriteten av föräldrarna sitta med sin surfplatta eller smartphone och vara nöjda med sin taxiverksamhet. För mig är det ett omöjligt agerande. Självklart är det viktigt att barnen ska leka själva men är jag väl på plats är det läge att intressera sig. För när vi sitter vid köksbordet hemma så pratar vi med varandra, helst om gemensamma upplevelser. Jag är nyfiken på hur andra familjer har det när deras barn vill prata om vad som hände på träningen och de förstår att föräldrarna minsann var på plats men bara fysiskt.
Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till min fru att folk inte är kloka. Min tanke har hela tiden varit att den stora majoriteten enbart har en kortsiktig tanke vad gäller barnuppfostran. Det ska kännas bra här och nu. Få konflikter är detsamma som en lycklig familj. Jäklar så olycklig min familj måste vara då. Lyckligtvis har min fru och jag samma filosofi vad gäller barnuppfostran, att den måste framförallt vara långsiktig. Vi har ett ansvar gentemot våra barn att förbereda dem inför livet. En uppgift vi tycker är otroligt viktig. Vi tycker att det finns en poäng i att våra barn lär sig att äta något mer än pannkakor och köttfärssås. Vi tycker att det finns en poäng i att de inte alltid får som de vill, att gnäll inte får ge resultat, att ett framgångsrecept är att lära sig kämpa osv. Vem har sagt att föräldrarollen är lätt?
Det lustiga är att dessa, våra principer känns som om de kommer från en annan planet. Jag tycker att det är ytterst få som resonerar som vi och detta har gjort att vår uppgift har försvårats nämnvärt mycket. Något som faktiskt Eberhard tar upp. Det är extremt svårt att i en omgivning av oliktänkande hålla sig till sin egna väg. Därför är det lite skönt att från i alla fall ett fall få bekräftat att vi inte är ute och cyklar. Jag har visserligen aldrig tvivlat men med tanke på att så gott som alla runt omkring verkar föredra den enklare vägen är det jobbigt att stå emot.
Resultatet av andras uppfostran ser jag på mitt jobb och det är kanske det som har motiverat allra mest. Otroligt många av mina elever vet inte vad det innebär att kämpa. Hittar de inte svaret direkt är de hjälplösa. Datorn och telefonen styr deras liv så att jag blir mörkrädd. Föräldrarna tycker inte att de ska ha någon läxa och sockerintaget påverkar deras oförmåga att sitta still och koncentrera sig.
Vart är det här på väg? Hur många av de som verkligen behöver läsa en sådan här bok gör det?
Jag känner mig återigen som en gammal bitter gubbe men jag begriper verkligen inte hur folk tänker. Eller är det det de inte gör? Folk får naturligtvis göra precis som de vill men det betyder inte att jag måste göra som dem.
Hursomhelst har jag två kanonfina killar. Bråkar gör vi och resultatet är jag förbannat stolt över. Så här långt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar