Boken utspelar sig i två olika tidrymder. I nutid är mångmiljonären Leonard dödligt sjuk och ska snart fylla 70 år. Hans plan är att bjuda in sina närmaste till ett kalas samtidigt som han har tänkt att delge dem sitt testamente. Man får följa de inbjudna individernas personliga resa fram till och med kalaset. Den andra delen av boken handlar om Leonard ca 35 år bakåt i tiden och hans möte med den mystiska Karla. Det visar sig att hon är spion och Leonard hjälper henne så småningom, starkt motiverad av sin kärlek till henne.
Håkan Nesser har en mycket behaglig berättarröst (han läser själv boken). Extra charmigt är att hans uttal av bokstaven "Ä" ofta blir till ett "E-ljud". Dessutom är boken skriven med en elegans där han är väldigt mån om ordvalen. Det blir ganska vackert och gammalmodigt och jag kommer ibland på mig själv med att uppfatta karaktärerna som äldre än vad de faktiskt är. Ur detta perspektiv, riktigt trevlig läsning...
Handlingen är till en början lovande. Lite spion, lite kärlek och lite nyfikenhet inför kalaset och vad som ska hända där. Nesser bygger upp en hel del förväntningar som lovar gott. Efter ett tag tycker jag dock att det blir lite stiltje. Den förväntade farten eller spänningen uteblir samtidigt som en ny karaktär träder in i handlingen. Boken blir långsamt mer och mer obegriplig. Fiktion och det jag tror är verklighet blandas samman och efter ett tag känner jag mig nästan lite korkad. Vad är det jag har missat? Vad är det jag inte begriper? Kan jag ha missförstått? Tyvärr är det inte så. Det i mina ögon obegripliga fortsätter och i slutet är det bara min nyfikenhet som får mig att fortsätta. Vad kommer att hända under kalaset?
Det finns ett djup i den här boken som jag tyvärr inte begriper. Blandningen av "verkligheten" och fiktionen klarar jag inte att ta till mig och det gör att min uppfattning av boken i sin helhet blir negativ. Jag skulle med glädje vilja sätta mig ner med någon som både begriper boken och tycker om den i hopp om att bli lite belyst.
Ärligt talat, jag tyckte den bara var jobbig. Det är så slarvigt av en författare att bara lämna alla trådar öppna, inte knyta ihop det minsta lilla och sen lämna till läsaren att försöka hitta på en lösning själv på slutet.
SvaraRadera