Jag insåg nyligen att jag inte har skrivit någonting om min medverkan i BUM 45 förra året. Därför kommer här, om än lite sent, min redogörelse.
Veckan innan sprang jag Göteborgsvarvet. Det blev en besvikelse. Jag klarade inte av värmen vilket var grymt frustrerande. Det var egentligen inte så farligt varmt men det var årets första riktigt varma dag i kombination med löpning och jag tog ut mig rejält utan att få med mig det resultat jag hade hoppats på.
På tävlingsdagen för BUM 45 kände jag mig därför lite sliten i låren. Detta gjorde mig lite nervös eftersom det längsta jag någonsin hade sprungit tidigare var 30 km. Väl på plats såg jag på mina medtävlande och blev ytterligare nervös. I princip alla hade en sådan där löparryggsäck och kompressionsstrumpor och där kom jag med mitt lilla vätskebälte. Jag hade inte ens koll på varför man skulle ha sådana där kompressionsstrumpor. Nyfiken frågade jag förste bäste och fick svar, samt en liten utvikning om att han minsann hade sprungit tävlingen förra året utan dessa strumpor och aldrig gör om det igen...
Härligt!
När starten gick var det bara att lunka på efter alla andra. Jag begrep naturligtvis att det var en idé att hålla ett lågt tempo, mitt mål var bara att komma just i mål. Men samtidigt tyckte jag det var svårt att veta exakt hur lågt detta tempo skulle vara. Jag försökte hitta någon kompis som verkade ha koll och hålla samma tempo som hen. Efter ett antal kilometers löpning och promenader upp för de brantaste backarna hittade jag henne, Malin. Det föll sig så att det blev hon och jag som kamperade ihop och tur var väl det för utan henne hade jag aldrig kommit i mål på den tiden jag fick. Hon var van vid att springa långt och det kändes tryggt. Mot slutet hjälpte hon mig oerhört mycket både genom hennes blotta närvaro (ensam mitt i skogen hade jag definitivt vikit ner mig) men även verbalt.
Jag kom in på drygt fem timmar och var jättenöjd. Jag hade klarat det! Dessutom var jag riktigt nöjd med min tid och framförallt med upplevelsen. Jag gjorde naturligtvis en del misstag. Det största var att jag på förhand hade bestämt mig för att inte äta någonting förrän vid 30 kilometersstationen. Min tanke var att jag klarade Lidingöloppet utan att stoppa i mig någonting och att jag därför inte behövde något innan dess. Men eftersom jag skulle springa ytterligare 15 kilometer så räckte inte framförallt saltpåfyllnaden. Sista milen fick jag en grym kramp i sidan på magen och enligt Malin var det troligt att det berodde på just saltbrist.
Det första som hände när jag kom i mål var att jag omedelbart blev riktigt, riktigt illamående. En funktionär lade genast märke till detta och gav mig någon form av vätskeersättning som smakade lagom gott men som nästan med en gång fick bort illamåendet. Efter att ha druckit mer och återhämtat mig något var det dags att hämta min ryggsäck med ombyte. Denna, fick jag reda på, låg en trappa upp. Jag trodde givetvis att funktionären skojade med mig med så var inte fallet. Jag var inte överförtjust i att ta trapporna och till min räddning såg jag en hiss. Problemet var att mannen eller kvinnan före mig valde trapporna och då kunde ju inte jag vara sämre. Jag förbannade hen men följde lydigt efter. När jag väl kom upp för trapporna öppnades hissen och ut klev en man. Något jag givetvis var tvungen att kommentera. Jag tror att jag sade något i stil med att det var fusk att ta hissen och ungefär samtidigt som jag sade det vände sig mannen om. Det högg genast till i magen på mig. När han vände sig om blev hans nummerlapp synlig. En nummerlapp där det stod en siffra under hundra vilket innebar att han var en av de som hade sprungit BUM 80. Jag kan trösta mig med att jag var snabb med att be om ursäkt.
När jag väl kom fram till ryggsäcken vankades belöningen - en påse dillchips från Estrella - syndigt gott!
Familjen och mina två goda vänner stöttade mig i skogen. Det var väldigt mycket värt. Som helhet tyckte jag att BUM 45 var en fantastisk upplevelse och jag har nu i efterhand beslutat att mitt nästa mål är att klara de där 80 våren 2015. I år ska jag framförallt slå mitt personbästa på Göteborgsvarvet sen börjar förberedelserna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar