Stora delar av den här boken är fotbollsgodis ut i fingerspetsarna. Svennis berättar om sitt liv och framförallt om sin framgångsrika karriär som fotbollstränare.
Jag njuter i fulla drag. Upplägget är precis som jag har önskat mig. Anekdoter och berättelser om de lagen han har tränat och de spelare han har stött på. Hur härligt är det till exempel inte att få se en bild av hur Glenn Strömberg och Olle Nordin, av alla människor, står och vevar mot varandra efter en säsongsavslutning på Kamratgården eller när han skriver om när en back i hans lag springer fram till honom under en match och frågar: "Vad fan ska jag göra med Maradona?" och Svennis tydligen svarar: "Jag vet inte, skrek jag tillbaka. Sparka honom på benen!" (s 106)
Kvinnorna och tiden efter förbundskaptensjobbet i England är mindre intressant vilket kanske inte är så konstigt eftersom han då är mindre framgångsrik och inte längre huserar i fotbollens finrum. Det finns däremot en sak som eldar upp mig lite i boken och det är hans inställning och förhållande till de pengar han har tjänat ihop under sin karriär. Vid ett flertal tillfällen nämner han att pengar inte intresserar honom och det visar sig att han så småningom blir lurad, trots varningar från andra, och blir blåst på flera miljoner. Han avslutar till och med boken med att säga att han föddes fattig och förmodligen kommer att dö fattig också. Detta gör mig irriterad. Mannen har varit god för flera tiotals miljoner kronor och har i rent slarv och lättja blivit av med dem. Som jag ser det har han för tusan ett ansvar gentemot sina barn och eventuella barnbarn. Ett ansvar han verkar ta lätt på. Jag tycker att det i slutändan tyder på en egoism som jag inte alls tycker om. En egoism som stundom blir tydlig i boken om man vill se det så. Eller så är det bara skitsnack rakt igenom. Att han och hans familj förmodligen kommer att klara sig nog så väl ekonomiskt. Det känns mest troligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar