Drakarnas dans av George RR Martin

Det är med blandade känslor jag lägger ifrån mig Drakarnas dans. Slutet är utan att avslöja för mycket något upprörande. Framförallt en tråd hoppas jag innerligt att den inte är avslutad men det är samtidigt det som är så charmigt med Martin. Man kan aldrig vara riktigt säker. Han har ju tidigare utan pardon dekapiterat både kära och avskyvärda karaktärer.

Boken och för den delen hela bokserien är i sina bästa stunder fantastiskt bra. Som jag tidigare skrivit är det de härliga karaktärerna som är grunden. Det politiska spelet, kärleken, hatet och spänningen är även de solida pelare i Martins fantastiska bygge. Efter att ha läst (var bara tvungen att räkna lite) drygt 4100 sidor i sagan om is och eld finns egentligen bara ett problem och det problemet framkommer ännu tydligare i denna den femte boken. Det är för många karaktärer. Inte att hålla reda på utan av den enkla anledningen att för många av de nya karaktärerna inte är intressanta nog. När dessa dyker upp stressar jag mig igenom boken för att komma till nästa kapitel. Tänk vad bra det hade blivit om Martin hade kunnat banta bort lite.

Självklart är jag medveten om att även de "ointressanta" karaktärerna har en roll att spela. Några måste ju göra grovjobbet. Min tanke är ändå att en sådan skicklig författare borde kunna lösa uppgiften ändå. För allvarligt talat, hur tusan lyckas människan själv hålla koll på alla människor och deras förhållanden till varandra?

Två böcker kvar och de har inte ens kommit ut än....

Djävulsbibeln av Richard Dubell

Återigen gör jag det enfaldiga misstaget att läsa en bok med brådska. Jag vet att Drakarnas dans och Vindens namn del 2 kommer med posten inom några dagar och ändå väljer jag att börja läsa Djävulsbibeln. För inte kan jag vara boklös under dessa dagar.

Boken är både intressant och spännande. En pojke överlever en massaker vid ett kloster som sägs förvara den så kallade Djävulsbibeln. 20 år senare är han och andra på jakt för att hitta den.
Historien är något invecklad med en massa munkar och präster hit och dit. och det blir inte bättre av att jag rusar igenom texten. Det jag gillar är att boken ger en bra bild av hur samhället var under den här tiden. Hur stort inflytande religionen hade och hur galet indoktrinerade människor kunde vara. Religionen övertar allt förnuft och låter inte det sunda förnuftet råda. Något som faktiskt existerar fortfarande och då lever vi ändå på 2000-talet.

Är du historiskt intresserad kommer du förmodligen att tycka om den här boken. Jag är egentligen inte rätt person att komma med ett vettigt omdöme. Det här gick nämligen alldeles för fort för att kunna ha några vettiga åsikter om.

Men nu jäklar blir det läsa av. Inte fort men med en förhoppning om en stor behållning.

Stardust av Neil Gaiman

Tristan lovar att han ska hämta en fallen stjärna åt en flicka och beger sig ut i Älvalandet och alla dess äventyr.

Stardust är en saga och det ska man vara väldigt väl medveten om när man börjar läsa den. Då tror jag att man kan tycka att den är charmig och underhållande. Men det är en hårfin gräns, för jag tror att man lika gärna kan tycka att den är smått obegriplig och irriterande i sin frånvaro av förklaringar. Mängder av övernaturliga händelser äger rum men jag tror inte att man en enda gång får veta varför. Antingen accepterar man detta för vad det är eller så irriterar det. Själv har jag under läsandets gång skiftat mellan dessa två uppfattningar. Det goda segrade dock tillslut eftersom jag trots allt var intresserad av hur det hela skulle sluta. Jag känner mig dessutom lite rikare för jag tror att det här är en bok som kommer stanna länge i mitt medvetande och detta lustigt nog utan att jag tyckte att den var speciellt märkvärdig.

Något hade den men jag vet egentligen inte vad.

Odjuret av Roslund & Hellström

Det tar inte många sidor förrän det känns som om herrarna Roslund & Hellström ger mig några rejäla örfilar. Här har du den brutala osminkade verkligheten. Tyck inte om den men du ska veta att den finns där.

En dömd pedofil och mördare lyckas rymma och förgriper sig på och mördar en liten femårig flicka. Det är rått, det är vidrigt men det känns även synnerligen äkta. Dessa dårar finns ju faktiskt i vår verklighet och på något sätt måste vi ta ställning till dem. Vad ska de ha för straff? Är samhällets straff tillräckligt? 

När begravningen av den lilla flickan äger rum och de anhörigas sorg beskrivs kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. Det som sker i boken är något så fruktansvärt att till och med jag börjar tänka i de där "tänk om banorna". Hade jag klarat av en liknande förlust? 

Pappan i boken agerar på ett sätt som gör att boken höjs ytterligare ett snäpp. Återigen sår Roslund & Hellström korn av moraliska dilemman. Vad är rätt och fel? Hur resonerar jag som en del i ett samhälle? Hur resonerar jag som drabbad individ? Jag vill hävda att det är snudd på omöjligt att förhålla sig kall och tänka rationellt när jag är personligt drabbad av svåra förluster. Det är bara att se på alla konflikter ute i världen. Det är så lätt för oss svenskar att objektivt se på och avgöra hur andra borde agera men förmodligen hade jag haft en annan uppfattning som exempelvis palestinier. 

För övrigt är boken skriven på samma speciella sätt som deras övriga och kommissarie Grens är lika härligt besynnerlig och rubbad alltid.

En bok som inte är speciellt rolig att läsa men som verkligen bör läsas.

Vindens namn av Patrick Rothfuss

En kollega har sedan en längre tid haussat Vindens namn som en bok som bara måste läsas. Äntligen har jag nu tagit mig igenom den och det är bara att lyfta på hatten, han hade rätt.

Kvothe för ett stillsamt liv som världshusvärd i en liten avkrok när vissa händelser får honom att börja berätta sin livshistoria. Det visar sig att han är något av en legend, en magiker, tjuv, musiker och inte minst en mördare. 

Hans historia börjar med att han i sin barndom är en del av en kringresande artistgrupp. Efter en tragedi när alla i gruppen blir mördade av de sk Chandrierna hamnar Kvothe i en större stad och tvingas tigga och stjäla för sin överlevnad. Så småningom hamnar han i rikets främsta universitet där han ska studera magi för att sedan kunna hämnas.

Förmodligen har jag haft tur men tydligen är det så att fantasy verkligen är något för mig. Återigen har jag fått tag i en bokserie som fångar mig totalt och som jag verkligen ser fram emot att få plöja igenom. Härligt!

Det som är så bra med boken är det klassiska att en person är nere i dyngan och reser sig därifrån efter att ha kämpat med otaliga motgångar. Vägen är inte spikrak men när medgångarna kommer är det som om jag vill ställa mig upp och hoppa av glädje. Det faktum att det finns övernaturliga inslag är underbart befriande. Det är som om jag verkligen som förr i tiden tillåts lockas bort till sagornas värld. Slippa verkligheten för en stund och bara ryckas med av en himla god berättelse. 

Kråkornas fest av George RR Martin

Kråkornas fest är den fjärde boken av George RR Martin som handlar om maktkampen om järntronen  i Västeros. Den stora skillnaden mellan den här boken och de tidigare tre är att några av huvudpersonerna ligger i träda. I efterordet är det nästan som om Martin ber om ursäkt för sitt handlande och det är inte mer än rätt. Arya och Jon Snö är knappt med. Tyrion lyser med sin frånvaro likaså Daenerys. Istället läggs fokus på en rad nya karaktärer samt de tidigare såsom drottning Cersei Sansa och Brienne. Boken tappar i kraft när den handlar om de nya karaktärerna men så fort de äldre kommer in i bilden blir det härligt underhållande. Framförallt är det roligt att läsa om drottning Cersei som är underbar i all sin elakhet. Saknaden efter mina favoriter är dock stor och det innebär ett stort minus i mitt omdöme om boken i sin helhet. Samtidigt är längtan enormt stor att läsa nästa del. Jag vill ju få klarhet i vad som kommer att hända. 

För övrigt är slutet på Kråkornas fest fenomenalt bra.

Profitörerna av Leif GW Persson

Jag hade inget annat att lyssna på så det blev Profitörerna av Leif GW Persson. Speciellt motiverad var jag inte, vare sig på en deckare eller herr Persson. Det är faktorer som givetvis har betydelse för min uppfattning. Dock finns det ingen tvekan i mig efter att ha lyssnat igenom snart halva boken att den är alldeles för dålig för att göra annat än att lägga undan den. Det händer inte mycket, boken är totalt oinspirerande. Är det här verkligen en deckare? Vid ett flertal tillfällen kommer jag på mig själv med att inte lyssna utan istället tänka på annat. Då är det bara att ge upp. En bok ska ge någonting annars är den inget att ha.

Nu blir det inga fler av Leif GW Persson.