Profitörerna av Leif GW Persson

Jag hade inget annat att lyssna på så det blev Profitörerna av Leif GW Persson. Speciellt motiverad var jag inte, vare sig på en deckare eller herr Persson. Det är faktorer som givetvis har betydelse för min uppfattning. Dock finns det ingen tvekan i mig efter att ha lyssnat igenom snart halva boken att den är alldeles för dålig för att göra annat än att lägga undan den. Det händer inte mycket, boken är totalt oinspirerande. Är det här verkligen en deckare? Vid ett flertal tillfällen kommer jag på mig själv med att inte lyssna utan istället tänka på annat. Då är det bara att ge upp. En bok ska ge någonting annars är den inget att ha.

Nu blir det inga fler av Leif GW Persson.

Mellan sommarens längtan och vinterns köld av Leif G W Persson

Min andra Leif G W Persson bok blir inte min sista och det av den enkla anledning att jag inte har så många ljudböcker att hålla tillgodo med. Profitörerna står på tur (någon annan finns inte hemma just nu). Mellan sommarens längtan och vinterns köld har ett stort problem och det är att den är alldeles för lång. Persson  tar ut svängarna överallt och det bidrar inte till att boken blir bättre. Jag är övertygad om att han hade kunnat halvera antalet sidor (eventuellt lite överdrivet) och ändå fått ett bättre resultat.

Huvudhandlingen i boken är att en amerikan har hoppat ut genom ett fönster och dött. Självmord eller ej? Mängder med olika poliser engageras, de från den vanliga verksamheten samt Säpo.

Liksom Gustafs grabb är Mellan sommarens längtan och vinterns köld bitvis underhållande. Bilden Persson ger av poliser är riktigt roande och skrämmande. Många är inkompetenta sexistiska rasister och visst funderar jag på hur pass väl detta stämmer med verkligheten. Han om någon borde väl veta, eller? En annan aspekt av Perssons skrivande som jag fastnade för och som jag aldrig lika tydligt har stött på är hans användande av tankar. "Men det sa han inte", "tänkte han" och kombinationen "tänkte han men det sa han inte". I början var det roligt men eftersom det fortsätter så frekvent boken igenom kom jag nästan att störa mig på det.

Eftersom boken inte heller är speciellt spännande vet jag inte riktigt varför jag inte sågar den fullständigt. Kanske att skildringen av poliserna är extra intressant eftersom han om någon borde veta. Kanske det syrliga, råa och rasistiska? Jag vet helt enkelt inte riktigt. Det jag vet är att jag inte kommer att rekommendera den.

En vampyrs bekännelse av Anne Rice

Vampyren Louis berättar för en journalist om sitt liv. Ett liv som tar sin början i slutet av 1700-talets Amerika. Han berättar om hur han blev vampyr och hur han "levt" sitt liv sedan dess.

Folk har pratat gott om boken, därför hade jag ganska höga förväntningar på den. Dessa blev inte sämre av att jag visste att den hade filmatiserats med Brad Pitt och Tom Cruise i huvudrollerna. Tyvärr tror jag att mina förväntningar var lite, om inte för höga så i alla fall snedvridna. Jag trodde i min enfald att en bok om vampyrer skulle lägga fokus på kampen mellan det goda och det onda. Fokus på hur vampyrer fungerar, vad de har för egenskaper och färdigheter. Och framförallt hur de använder sig av dessa. Det vill säga en hel del action. Men boken är inte alls sådan. Den ligger på ett mer filosofiskt plan där Louis är en vampyr med samvete, vilket i sig känns lite lustigt. Kampen mellan gott och ont förs istället till största del i vampyrens huvud.

Mina snedvridna förväntningar påverkar förmodligen mitt omdöme ganska mycket. Jag tycker egentligen inte att boken är dålig men inte heller bra. Det händer för lite. Det är för mycket känslor och för lite fart och spänning.

Det är visserligen en dålig jämförelse men ska jag läsa en bok om vampyrer vill jag inte hamna med Paulo Coelho i knäet.

Förväntningar, dessa förväntningar...

Vad jag pratar om när jag pratar löpning av Haruki Murakami

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Min plan var att läsa den före eller i samband med min två lopp den här våren, Göteborgsvarvet och terrängloppet BUM 45 mellan Hindås och Borås. Jag skulle bli inspirerad, taggad och motiverad. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Boken är bra. Murakami berättar/filosoferar om sina löpvanor. Det är intressant men eftersom han blir djup vid rätt många tillfällen tappar boken i kraft vad gäller just inspiration och motivation. Höjdpunkterna är när han berättar om sitt lopp mellan Aten och Marathon samt ett ultralopp på 100 km.  Där kommer inspirationen fram och på något sätt känns det så viktigt för mig att läsa om hans plågor eftersom jag är lite orolig för BUM 45 km. Det längsta jag någonsin sprungit är Lidingöloppet på 30 km. Den 25 maj smäller det till med ytterligare 15 km som dessutom kommer vara i terräng (mycket stigar) samt rätt stora höjdskillnader om jag inte är fullständigt felunderrättad. Hoppas jag klarar det.

Något som verkligen fångar mig i boken och något jag har börjat fundera allt mer på ju äldre jag har blivit är Murakamis tankar om målsättning. I alla tider har det varit otroligt viktigt för mig att vinna (framförallt mot brorsan;) Murakami menar att han aldrig har haft den vinnarskallen. Istället har det alltid för honom handlat om att klara av en målsättning. Detta är något som kanske hör långdistansen till. Stora utmaningar kräver rimliga mål. Numera känner även jag att andras resultat inte känns så viktiga som de en gång gjorde. Målsättningen med BUM 45 är bara att klara av det. I Göteborgsvarvet vill jag visserligen putsa min tid men det beror nog på att jag har sprungit det förut. Jag vet att jag kommer att klara det och därför skulle det kännas meningslöst med en liknande målsättning som på BUM 45.

Kanske att jag lurar mig själv lite för jag har ingen i min närhet som springer dessa lopp. Om så skulle vara fallet kan jag ge mig tusan på att hornen växer fram.

Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

Efter 386 sidor ger jag upp. Det innebär att jag klarade av drygt halva boken innan existentiella tankar abrupt hindrade mig från att fortsätta. Det kan inte vara meningen att tvinga sig igenom en bok, läsa varannan mening och hoppa över stycken enbart för fåfängans skull. Det är bara att inse faktum. Jag gjorde ett försök men klarade inte av det.

Huvudpersonen Raskolnikov planerar och genomför ett mord. Det är grundstoryn och det som fascinerar mig i boken är Dostojevskijs enastående förmåga att fånga Raskolnikovs känsloliv. Hur han svettas, hur ångesten tränger sig på, hur han tvivlar på sitt eget förnuft samt hur hans märkliga sinnesförändringar tränger sig på. Hatten av för det men boken innehåller i mina ögon så evinnerligt mycket tjaffs och meningslösa diskussioner som inte för boken framåt i en tillfredsställande hastighet. Och eftersom bokens karaktär har varit likadan rakt igenom inser jag att resterande 300 sidor inte kommer att ge mig något.

När ångesten för boken gör att jag tvingar mig att öppna den istället för att se fram emot den, får jag byta ut den. Undrar hur lång tid det tar innan jag återigen kommer försöka mig på en så kallad klassiker som jag tydligen inte är skapad att läsa?

Spionen som kom in från kylan av John Le Carré

Spionen som kom in från kylan börjar ganska trevande och intetsägande. Jag kan inte säga att det är dåligt men inte heller speciellt intressant. Alec Leamas förflyttas från sin tjänst i Berlin och går ner sig i superi och ekonomisk misär. Att det är en fasad förstår jag men samtidigt är det medvetet lite otydligt vilket gör att jag ett tag inte känner mig säker på någonting i boken. Vad är det som händer egentligen och vart är vi på väg, är frågor som hela tiden snurrar runt i huvudet på mig. Det faktum att jag egentligen aldrig får klarhet i vad som kommer att hända i boken är väldigt tillfredsställande.
Sakta men säkert stegras spänningen i boken och den går från att bli allt mer intressant till mer och mer spännande. Här blir det också en kick när allt jag tidigare inte riktigt begrep får sin förklaring. Ett leende sprider sig på mina läppar och jag tänker att han är inte så dum den där Le Carré 

Under läsningens gång kan jag inte låta bli att jämföra denna lite äldre bok med de som är modernare. De nyare böckerna är utan tvekan mer hetsiga, stressiga med mycket fart och action. Spionen som klev in från kylan däremot håller en lugnare nivå rakt igenom. Även den sista biten som trots detta är mycket spännande. Det är som om den håller sig på ett mer teoretiskt plan. John Le Carré nöjer sig inte med att leverera enbart en spänningsroman. Det finns en hel del tyngre bitar med såsom ideologiska tankar samt frågan om skuld.

Slutligen, en riktigt bra bok! John Le Carré kommer det bli mer av och gärna med Tomas Bolme som uppläsare. Han är som vanligt fantastisk.

Förtvivlans timme av Jack Holland

I Förtvivlans timme förflyttas Jack Tanner från ett träningsläger i England till det europeiska fastlandet och reträtten från tyskarnas blixtkrig som slutar i Dunkerque. Den här andra boken påminner mycket om den första med action och hög spänning. Vid ett flertal tillfällen kommer jag på mig själv med att läsa för snabbt. Spänningen gör att jag får för bråttom vilket naturligtvis är ett gott betyg. Skillnaden gentemot Operation Oden är att Tanner förutom tyskarna har fiender inom de egna leden. Och det rör upp rejäla känslor. Här lyckas verkligen Holland engagera. Stundtals vill jag hoppa in i boken och strypa en av karaktärerna.

Hollands sakkunskap är även den imponerande och underhållande och han är inte nådig i sin kritik mot de franska befälen under kriget. Något han även tar upp i efterordet.

Sammanfattningsvis en mycket underhållande och spännande bok som jag varmt rekomenderar. Nu blir det läge för något lugnare.