16 km är en sträcka som inte lämnar utrymme för annat än att ligga så nära sina begränsningar som möjligt. Det vill säga att pulsnivån och mjölksyran ska vara precis vad jag klarar av. Min plan var att trycka på uppför men att inte gå på max för att inte riskera allt för mycket mjölksyra.
Det här loppet har verkligen allt. Det är vackert, tekniskt ibland, snabbt ibland men framförallt väldigt jobbigt och brant uppför. Det blöta och gyttjiga den här dagen bidrog givetvis till att låren verkligen fick känna att de levde.
Och jag vet inte om jag egentligen lyckades med min plan. Jag tyckte att låren skrek mest hela tiden. Hjärtat höll på att hoppa ut ur kroppen på mig och det var fullständigt omöjligt att andas med näsan i mer än några korta ögonblick.
Uppför hänge jag med bra men det var i de tekniska delarna och framförallt utför som jag kände att jag hade en fördel gentemot de som sprang omkring mig. Samtidigt var det tydligt att även de hade sina styrkor. Sällskap hade jag hela tiden vilket hjälpte att hålla tempot och pinan uppe.
Roligt att tävla? Roligt och spännande är det innan. Gott efteråt men under tiden är det allt annat än roligt när kroppen precis hela tiden ligger på så gott som max.
Det gör fruktansvärt ont att tävla.
Tiden blev sämre än förra året men jag kunde inte ha gjort så mycket mer. Gott och härligt att få gyttja ner sig och ta ut sig. Det finns en tjusning i att utmana sig själv i vad man klarar av. Att hela tiden ligga på gränsen. Det är ju faktiskt något jag inte gör så ofta och kanske något jag hade kunnat träna på mer och bli bättre på. Men så har jag ju inte de ambitionerna just nu.
Jag älskar utmaningen men jag älskar löpningen mer och då vill jag inte göra den till prestation allt för ofta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar