När man dessutom inte är ensam utan är del i en familj kan det innebära ytterligare utmaningar. Framförallt när det handlar om maten. Hur gör man i förhållande till sin partner? Hur gör man med barnen?
Grundfrågan är: Vad ska VI äta? Kärnan är: Det VI äter äter vi för VÅRT välmående.
Min hustru och jag är, tack och lov, överens om det mesta. Det gör onekligen en sådan sak som matintag enklare.
Vår matresa har verkligen ändrats med åren. Utgångspunkten har alltid varit att barnen ska äta samma sak som vi själva. Jag minns så väl hur råden var att man inte skulle ta några strider vid matbordet. Att det var viktigt att måltiderna skulle vara trevliga tillställningar.
Vilka dumheter! Det tyckte jag då och det tycker jag fortfarande.
Människor som är kräsna och petar i maten tycker jag är oerhört ocharmigt samtidigt som det ju faktiskt innebär ett personligt handikapp. Du äter det som serveras punkt slut. "Ät och håll tyst" är ett stående skämt hemma och kommer från den dagen min något köksorutinerade far skull göra gröt åt mig och min bror. Gröten råkade göras på grahamsmjöl och konsistens och smak var väl...., sådär. Fars ordalydelse vill jag minnas var inte riktigt så politiskt korrekt som "Ät och håll tyst" men innebörden var otvetydigt detsamma.
Om vi har bråkat vid matbordet? Självklart. Vad vore vi för föräldrar om vi inte hade gjort det? Jag är säker på att i alla fall den ene av våra barn fortfarande bara hade ätit gröt och välling om han själv hade fått bestämma. Aldrig fisk. Aldrig blomkål och broccoli. För att inte tala om grönkål och vitkål och...., ja, listan kan göras hur lång som helst.
Det vi stoppar i oss är fundamentalt för vår hälsa och varför skulle jag som vuxen inte vilja ge mina barn en bra grund?
Så vi har suttit vid matbordet. Ibland i timmar för att den där pyttelilla broccolin ska lämna tallriken. Envishet från både vuxna och barn kan vara ganska uttröttande men aldrig att jag ångrar vårt tillvägagångssätt.
Nej. De äter inte allt. Champinjoner, räkor och inälvor får vi inte i dem. I övrigt slinker det mesta ner i större eller mindre mängder. Kamper har utkämpats och vunnits. Kamper utkämpas fortfarande men liknar mer skärmytslingar än forna tiders bataljer.
Så när vi gick över till att äta en lågkolhydratkost var det självklart att det gällde alla. När vi började med kokosolja gällde även det alla även om det var motigt till en början. Men! Vilken förändring. Så oerhört stimulerande det var att se skillnaden på barnen. Plötsligt räckte det med tre mål mat om dagen för dem. Orken och humöret förbättrades och för en själv innebar det ett slut på det ständiga matplanerandet. Ett tag var det ju så att en måltid inte hade tagit slut förrän man planerade nästa intag för ungarna som max låg två timmar bort.
Eftersom vårt huvudsyfte är att vi ska äta och må så bra som möjligt vore det i mina ögon extremt märkligt om det bara gällde de vuxna i familjen. Mina barn är det viktigaste jag har. Varför ska de då tillåtas att dricka läsk i tid och otid eller äta godis varje vecka när de vuxna i familjen inte gör det?
Livsstilsfrågor såsom mat handlar om hälsa och inte om exempelvis viktminskning. Viktminskningen kan bli en följd av ett bättre sätt att äta men huvudsyftet är ändå att må bra.
Att vara förälder är härligt men också skitjobbigt. Det innebär i mångt och mycket ett evigt "bråkande" med sina barn. Om:
- Mat
- Regler
- Sömn
- Rörelse
- Skärmtid
- Osv
Jag tror att det med ett annat ord kallas uppfostran och att det är jag som den vuxne som i huvudsak förväntas veta bäst och därmed bestämmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar